Historiska Världar

Bälte och svärd

Ofta bär inte landsknektarna bälte, utan sidovapnet är upphängt antingen i en lång tygbit med knuten med rosett, eller med ett tunt rep där en lång knut håller skidan på plats. Midjan har vid denna tid, rent modemässigt, flyttats upp sen 1400-talet, och även sidovapnet bärs högt upp ovan naveln.

Den här s.k. Grossmessern är en replika på ett fynd från Västerås från ca 1520-30, känd som ”Kaninholmsabeln”. Den är av en bastardtyp, där klingan motsvarar en Grossemesser av den typ som var vanlig bland de bredare befolkningslagren i dåtidens Central- och Nordeuropa, medan kringlan vid fästet är av Katzbalgertyp. Även om den korta bredbladiga katzbalgern var det allra vanligaste sidovapnet för landsknektar vid denna tid, finns många bilder som också dokumenterar användandet av dessa grossmessers. Denna korsning mellan katzbalger och grossmesser förefaller dock vara mycket ovanlig. ”Kaninholmsabeln” är med stor säkerhet inte svensktillverkad, utan kommer troligen från Tyskland. Kringlan vid fästet är typisk för de värvade landsknektsförbanden och vid denna tid fanns inga inhemska sådana i Sverige. Handtaget är inte bevarat på originalet, vilket gör att handtaget är en gissning som bygger på liknande grossmessers från Wallace Collection, London. Handtaget är gjort i ask.

Kniven är av en Schweizisk typ, som oväxlande kallats för Schweizerdolch, Holbeindolk, baselard eller baslare. De s.k. sweizerdolkarna börjar få sin karakteristiska form redan under 1300-talet, men inte förrän en bit in på 1500-talet har de fått denna karakteristiska form. Dessa dolkar varierar under senmedeltiden i längd från ca 30cm till 90cm i olika utföranden. Profilen på dolken känns också igen från det mörka 1900-talet, då nazisterna nyproducerade dessa dolkar i sökandet efter det ”urtyska” i sina propagandaambitioner.

Denna dolktyp är typiskt schweizisk, men vid slutet av medeltiden fanns få klart definierade gränser i det tyska riket, allra minst kulturellt, och många moden och vapentyper flödade relativt fritt över gränserna. Därför ser man inte sällan landsknektar med schweiziska attribut och vice versa i bildmaterialet. Det är också mycket svårt att utrycka sig generellt om typiska landsknektsdolkar. I bildmaterialet bär de en uppsjö av olika dolkar, alltifrån testikeldolkar, rondelldolkar och korta messers till baselarder och rikt utsirade dolkar som ser ut som miniartyrer av katzbalgers.

Handtaget är gjort i alm och skidan är gjord i ask, klädd med läder, med en doppsko i tunn järnplåt. Inte sällan hade man också bestickknivar och s.k. ”prylar” i speciella fack utanpå skidan.

Landsknekten förefaller ganska sällan ha burit bältesväska, utan de kontanta medlen bars ofta i en läderpung kring halsen. I de fall landknekten blivit förmögen genom sitt värv lät man ibland gjuta kedjor av ädelmetall som man bar kring halsen. Läderväskan på bilden är av en modell som förekom under tidigt 1500-tal, med ett rutmönster i locket som var mycket typiskt för läder- och sömnadsarbeten vid denna tid.

Vart man än gick så hade man säkert ätredskap i detta fall en gjuten tennsked. Fattigt folk bar skeden i hatten som ett tecken på att man gärna åt när det bjöds.

Radband var en mycket vanlig accessoar från medeltiden och framåt. Trots landsknektarnas stunddom ogudaktiga leverne så måste ibland dem säkert även religiösa människor funnits, i detta djupt troende tidevarv. Detta indikerar att soldaten är katolik, in en tid där delar av Tyskland sakta höll på att bli protestantiskt. Till en början tilläts inte reformerta soldater att slåss i de kejserliga arméerna. De bruna pärlorna i radbandet är i horn, med svarta pärlor i sydländskt trä och en tofs av siden som dekoration. Radbanden förekom i ett otal utföranden. Detta radband har 50 Ave Maria-pärlor och fem Pater Noster-pärlor.