Historiska Världar

Hosor

Medeltidens hosor - eller kanske materialet i dem - är ett ganska omdiskuterat ämne. Det finns de som hävdar att det måste ha funnits andra typer av material än de vi har idag eftersom hosorna på avbildningarna verkar sitta tajtare än vi kan få dem till idag utan att de ständigt går sönder. Det finns också andra som menar att dåtidens konstnärer förmodligen förskönade bilderna, och att en medeltida kropp var smalare än dagens och troligen lättare att klä i trånga hosor. Det finns heller inga medeltida arkeologiska fynd av något hosmaterial som är mer stretchigt än andra medeltida tyger.

Detta par hosor är tillverkade enligt den senare modellen, i enkel yllekypert skuren på "skrå" för att få viss flexibilitet.

Med lite experimenterande med hosor i ylle har man hittat några knep man kan använda för att få till en bra passform med ett material som inte är så flexibelt. Det enklaste verkar vara att klippa sönder ett par gamla tajta byxor och längs med en linje från baksidan av hälen upp till baksidan av ena skinkan, att ta den biten och låta den utgöra mallen för tyget, som sedan nålas på plats ganska tajt av en medhjälpare. Sedan syr man med efterstygn (för att det ska hålla och bli stretchigt) i nålarnas sträckning, men markerar lite inåt på knävecket - det är där många gör bedömningen av om hosorna är tajta eller inte. Effekten blir att man får ett litet "klick" när man drar hosan över knät och den hamnar i position. Vaden är en mycket svår passage som inte får vara större än omkretsen på en framvinklad fot, från häl till fotovansida. Det finns till och med historiska bilder på snörningar av den biten på hosan.

Det övre stycket, som under sena medeltiden i all högre grad blir ihopsytt som byxor, är stärkt av ett stycke stadig lärft som går från ena sidan runt kroppen till den andra och som man helt enkelt snör ihop och drar åt. Hosan sitter förstås ihop med tröjan/västen också.

Blygdkapseln är stärkt för att hålla formen, och har snörhål en bit in från kanten upptill, annars kan den riskera att bli hängande som en lös påse. Varje snörhål är tillverkad av två varvs langettstygn, på samma sätt som man syr ett knapphål idag. Nålarna på hjortskinnsremmarna är (av allt arkeologiskt material att döma) alltid fastnitade på remmen. Det finns ytterst få skandinaviska fynd av nålremmar. Varför vet vi inte, möjligen användes de inte.