av cizzi » 19 juni 2003, 10:39
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by Sara Lundström</i>
Jag tycker det är ledsamt, men konstaterar att det ligger mer än jag trodde i Vissa Kritikers bild av vår hobby som elitistisk.
'Nuff said.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Nej, inte alls "'Nuff said", eftersom du tycker att vi andra är elitistiska och diskriminerande!
Om man inte har råd att köpa ylle då, ska vi säga att det är okej med nylon? Och om man inte har råd att köpa tidsenliga skor, ska vi då säga att det är okej med basketkängor? Är det diskriminering att kräva att du, om du önskar deltaga i ett evenemang som JAG anordnar, ser till att din utrustning är tidsenlig? Vari ligger den stora skillnaden mellan tidsenliga skor och tidsenliga glasögon <b>egentligen</b>?
Faktum kvarstår att det trots allt är så att om jag är beredd att lägga ner en sjuhelvetes massa tid och jobb (och ofta också pengar) på att fixa ett evenemang som håller högsta möjliga kvalitet anser jag att det är min rättighet att kräva att du som deltagare/besökare skall leva upp till denna kvalitet, och jag anser att det är din skyldighet att se till att du gör ditt yttersta för att göra det. Om du inte är beredd att offra ytterligare en tusenlapp på att förhöja din utrustnings kvalitet (för för att överhuvudtaget vara välkommen på denna typ av evenemang lär din utrustning redan vara värd åtskilliga tusingar, men det är väl också diskriminering antar jag) genom att skaffa tidsenliga glasögon eller linser är jag inte beredd att offra min tid, mitt arbete och mitt evenemang på dig! Om du inte är beredd att offra något är inte jag det heller, åtminstone inte för din skull.
Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att acceptera att man måste anstränga sig själv, att det INTE är samhällets skyldighet att se till att du har roligt, det är DITT EGET förbenade ansvar! Jag anser att det hade varit diskriminering att systematiskt utestänga en grupp männsikor för att de är synskadade, men det är INTE diskriminering att säga "du är välkommen, men den delen av utrustningen skall hålla lika hög kvalitet som resten av din utrustning eller vara osynlig".
Vi har alla olika förutsättningar att jobba utifrån, och det är var och ens eget ansvar att göra det bästa av situationen. Jag har kamrater som har lagt tre gånger så mycket pengar som vi andra på sina skor för att de behöver speciella hålfotsinlägg eller har ett ben som är längre än det andra, jag har kamrater som lägger sanslösa pengar på att köpa tyg i specialmaterial som ser ut som och känns som ylle, men som inte är allergiframkallande, jag själv mixtrar med huvudbonader, blundar och har migränliknande huvudvärk stora delar av året, en hörselskadad bekant har konstruerat ett ljudförstärkande horn att ha på evenemang, folk bygger babykorgar och kärror och konstruerar tygblöjor, allergiker vaccinerar sig för tusentals kronor för att kunna sova i tält på ängar, varför skulle inte just DU anstränga dig?
Vi har alla gjort ett aktivt val att pyssla med detta, och i och med det har vi även gjort valet att vi antingen får fixa eller lida, oavsett om vi är i minoritet eller inte. Samhället är skyldigt att se till att alla människor har ett värdigt och likvärdigt liv, men samhället är inte skyldigt att tillse att alla skall kunna ha exakt samma hobby exakt lika på exakt lika villkor. Ska vi raka alla hästar, asfaltera alla gräsmattor och göra alla skyltar till pictogram istället för text också?
Det måste finnas någon rimlig gräns för vad som är samhällets ansvar och vad som är mitt personliga ansvar, och min utrustning till min egenhändigt valda hobby är MITT ansvar och ingen annans!
Jag tycker att det är tråkigt att du ser mig som diskriminerande för att jag inte är beredd på att lägga ribban på lägsta gräsrotsnivå, och det är lite lustigt eftersom jag faktiskt själv har två(!) handikapp (och då menar jag handikapp, inte lite nedsatt syn - man ska se rätt illa innan det blir klassat som handikapp), visserligen s k "osynliga" men likafullt verkliga, att brottas med i vardagen. Men jag tror att det är väldigt lätt att leka "defender of the weak" om man inte själv på något vis är utsatt - vi som lever med olika nivåer av handikapp, funktionshinder eller andra "särdrag" har för länge sedan lärt oss att leva med dem och att vi måste anpassa oss och vårt levnadssätt efter våra förutsättningar och vad vi klarar av.
/Cizzi - igen
PS. Jag är dessutom tatuerad - och jag skiter fullständigt i om du är det eller inte ... Poäng till Angus! [;)] DS.