av Hans » 4 februari 2004, 17:30
<center><font size="3">SVENSKA FOLKET</font id="size3">
i helg och söcken, i krig och fred,
hemma och ute
eller
<font size="2">ETT TUSEN ÅR</font id="size2">
av svenska bildni<font size="1"></font id="size1">ngens och sedernas historia
av
AUGUST STRINDBERG
I - II
(Samlade skrifter, 1912)</center>
<b>Tilltalsord och titlar.</b> I och Du voro gängse tilltalsord.
Konungen kallades dels Ers nåde, Ers värdiga nåde, Eders högborna värdighet, Eders herrlighet, Eders herrskap, dels nådige herre, högborne och värdige herre.
Ärkebiskopen kallades värdigaste fader och biskopen värdige fader i Gudi eller nådig herre.
Ärkebiskopen kallades av konungen vår käre herre och värdige fader.
Riksför3eståndaren kallades ädel och välbördig eller ock ärlig och välbördig.
Riksens råd: ärlige och välbördige eller ärlige och värdige män.
Män av vapen kallades enbart ärlige.
Prinsar och vederlikar bland ungdomen fingo heta junker.
Prinsessor kallades jungfru.
Ingen fick kallas herre, som icke stod under romerska stolen eller var riddare; icke en gång riksföreståndaren, om han ej var riddare. Karl Knutsson kallades som riksföreståndare, före 1441, endast välboren man.
Alla prelater kallades herrar, även de ringare. Ett riksråd, som ej var riddare, fick ej heta herre, men väl hans kappelan.
Inga fingo heta fruar, vilkas män icke voro riddare. Man uppgiver som ett av skälen att konung Hans kom på tronen, att det fanns så många kvinnor, vilka ville heta fru. Rimkrönikan säger:
<i>Fördenskull månde de honom hylla,
ty Herrenamn de hava ville;
deras kvinnor ville ej slätt hustrur heta,
ty månde de efter Fruanamn leta.</i>
Konungen och riddarnes döttrar hette jungfrur, alla andra pigor.
<i>I, Medeltiden, s 70-71</i>
Om du ick känner titlarne, skall du kalla alla lärde dina trogna lärare, alla präster vördige fäder, alla vederlikar bröder och vänner; alla okände män herrar och alla okända matronor fruar.
<i>I, 1500-talet, s 427</i>
Följande bör man kanske också tänka på.
Om en yngling på vägen möter en gammal man eller en annan, som är ära värd, då skall den, som är ung, stiga av vägen, lyfta hatten och något litet böja knän. Med de åldriga talar man tukteligen och med få ord, med sina vederlikar kärligen och vvänligen. Under det man talar skall man hålla hatten i vänstra handen och sakta lägga den högra på fram på naveln; eller ock, vilket är hövligare, skall man hålla hatten på båda händerna, dock så att båda tummarna ovantill synas. Att hålla hatten under armen anses bondaktigt.
<i>Som ovan, s 426</i>