av Matti » 14 april 2008, 11:01
Armborst kräver licens och såvitt jag vet att man har någon form av skjutbana för att bruka dem. Klart att du kan bära runt ett armborst om du har licens för det, men om man ens kan skjuta bluntpilar för re-enactment med dem lagligt i Sverige vet jag inte.
Ni som har dem kanske vet bättre. Trots allt så tycker jag avsaknaden av armborstskyttar inom svensk re-enactment säger en del om den lagliga problematiken.
Så Gotlänningarna vill inte se ett slag där de förlorar? Kära nån, vill de skriva om historien eller? Skäms de fortfarande för att de förlorade, mot en bättre rustad och numerärt överlägsen motståndare?
Grekerna skäms sannerligen inte för att de förlorade slaget vid Thermopylae!
Att fransmännen känner det lite pinigt att de förlorade slaget vid Agincourt, tja, det kan man ju förstå eftersom de totalt klantade till det. Men endast ett av genomförandena vid Axtorna var en arrangerad svensk seger för att göra det lite annorlunda. Inte gnäller vi för det. Danskarna vann till slut.
För de moderna människornas "Kenomentalitet", där vinna kan vara det enda intressanta, är det förstås "pinsamt". Men det säger kanske mer om eventuellt uppblåst ego hos vissa personer och grupper om man skäms för att man förlorade en på förhand i det närmaste avgjord strid, eftersom man trodde man skulle få en hjälp man aldrig fick, var sämre utrustad och underlägsna i antal.
Jag vet inte hur de gör när de re-enactar Culloden, om de gör det, men jag tror inte att skottarna "skäms" för att de förlorade ett slag där de gjorde sitt yttersta och mer.
Moderna människor förvånar mig ibland. De ser på slag för i tiden som vore de fotbollsmatcher med jämna lag eller något.
Vore jag ättling till de som stupade vid Visby ringmur skulle jag snarast vara stolt över att de vågade stå emot en överlägsen fiende helt enkelt eftersom de hade "rätten" på sin sida. Plundringen av Gotland hade skett i vilket fall, men de vågade åtminstone göra ett försök, hur hopplöst det än verkade att satsa allt. Dumt kanske, men samtidigt mer modigt än att ställa upp för en jämn strid.
Det var ju för tusan frågan om framförallt bönder som visserligen hade vapen men som knappast var några större krigare. Men som tänkte att... "Nä inte fan skall de bara kunna komma sådär och ta vårt självbestämande ifrån oss!"
Var är det för fel i att förlora, när man åtminstone kämpade för en god sak? Lika väl som man kan se det slaget som en endimensionell vinst eller förlustaffär, så kan det ju ses ur ett mer "Thermopylanskt" perspektiv. Jag tror det säger enormt mycket om hur lite folk känner för sin historia, när man gnäller om att man inte vill se slag där man förlorar.