För att inleda, så har jag tänkt att sticka ut hakan igen. De som under bokmässan hade tur kunde hitta boken "Framtidens katedral - Medeltidsdröm och utopisk modernism" av idéhistorikern Staffan Källström. I den går Källström igenom synen på medeltiden som begrepp och hur bilden av medeltiden påverkat ideologiska, religiösa och konstnärliga strömningar sedan industrialismens genombrott. Medeltiden har använts som en språngbräda för diverse olika idéer, och det som kanske är mest genomgripande är hur den fått utgöra sinnebilden för ett utopiskt samhälle. Det blir nästan komiskt när man läser om alla olika fraktioner som använt sig av medeltiden för att omsätta diverse utopiska idéer. Allt från katolska teologer som ser det religiösa som kittet i en svunnen tid, till anarkister och socialister, som hyllat skrået som ett preindustriell kooperativ, nationalister som sett till en slags folkgemenskap, till modernistiska konstnärer som velat knyta samman konsten och människan för att nå till en högre andlig nivå.
Grunden för samtliga idéströmningar är den moderna kapitalistiska strukturens alienering och atomisering av samhället, och en längtan till ett mer samanhållet och organiskt samhälle.
En gedigen lista av företeelser där medeltiden fungerat som förebild och utopi listas upp. Allt från Arts & craft-rörelsen till dadaismen. Emellanåt går Källström lite väl långt kan tyckas, för vissa idéströmningar är knappast medeltidsromantiska. Men poängen är att de knyter an till tidigare tanketraditioner som har sitt ursprung i medeltiden som utopi.
Och förvånande många av de olika rörelserna har försökt omsätta sina idéer i praktiken (med till synes samma resultat). Man har gått in i små kollektiv och försökt att nå högre andlighet, eller skapa nya estetiska eller moraliska ideal, eller för den delen invadera Polen från en ölkällare i Munchen, allt utifrån hur man tolkat den medeltida epoken.
Det intressanta är egentligen att bilden av medeltiden är frånskuren medeltiden som epok. Det handlar om en bild av perioden, en längtan tillbaka till något som gått förlorat. En slags önskan om ett samhälle och en kultur, där man befinner sig på rätt plats och i rätt tid, omgiven av ett stabilt och kanske framförallt naturligt samhälle.
Jaha, och vad har detta med oss att göra? Tja, för någon som är intresserad av medeltiden som historia, och inte som en utopisk modell, blir det synnerligen tänkvärt. Historien skrivs ju som bekant i efterhand, och hur lovvärda eller avskyvärda man än tycker att idéerna om ett annat samhälle är, så bidrar idealiseringen knappast till en ökad kunskap om medeltiden som period.
Samtidigt som jag inhandlade Källströms bok, köpte jag också Petrarcaas Secretum (eller Min hemlighet som den heter på svenska). I den kritiserar Petrarca, som tydligen är upphovsman till begreppet medeltid, sin samtid och den tid som förflutit mellan antiken och honom själv. Han räknas ju som den första moderna människan, inledaren på renässansen, och enligt Petrarca är det återgången till antiken som är målet. Då var det minsann andligt så det förslog. Alltså uppkommer renässansen, som leder fram till upplysningen, som leder fram till industrialiseringen. Och då hejhopp börjar man vurma för mellanperioden. Människans vägar är kanske inte så outgrundliga som skulle kunna tro, utan snarare verkar vi bita oss i svansen i sökandet efter något bättre.
I dessa tider av medeltidsvurm, med Arnriddarfigurer, återskapande historia och riddarspel, så kan det kanske finnas anledning att vara på sin vakt. För hur skriver vi egentligen om historien? Inom stridskonstgebiten så stöter man rätt ofta på idealisering som liknar den som asiatiska kampkonster råkade ut för under en period. Och för att undvika risken för att det blir en ny västerländsk historisk ninjafeber, så ska man kanske se till att kritisera vad det egentligen är vi håller på med. Inte så att jag tänker lägga av, det är alldeles för roligt, men man bör nog hålla ögonen öppna och försöka hålla sig inom gängse vetenskapliga ramar. Jag har också stött på (och det här har vi ju diskuterat tidigare) medeltidsromantiken inom den övriga medeltidsrörelsen (bevare mig väl vilket namn). Och om man tittar lite utanför landets gränser (det brukar vara lättare) så kan man exempelvis från amerikanskt håll se hur medeltiden anpassats till den rådande politiken. Som på ett givet kommando har diverse medeltidare börjat skandera trohet, ära och Gud i hopp om att det ska ligga i linje med den faktiska historiska medeltiden. Utan att peka fingrar åt något håll så tror jag att de allra flesta är medvetna om hur diverse amerikaner försöker knyta band mellan de ridderliga idealen (så som man uppfattar dem) och det samtida samhället.
Jag ska inte gå närmare in på hur jag ser på medeltidsvurmen i mindre avlägsna länder, såsom Storbritannien, eller för den delen på vår egen gata. Jag kan däremot rekomendera Källströms bok, och lämnar därmed över till det individuella omdömet. Det hade varit intressant att höra hur någon som är "inne i svängen" ställer sig till boken.
Låt stenarna hagla, jag är beredd
/Anders