Hur hantera uppförande?

av **Lasse C** » 17 oktober 2003, 07:22

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Sara Lundström

Hur hanterar man som arrangör när folk inte uppnår de krav man ställt på utrustning eller beteende?<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

I tråden om arrangörskrav och hantering var det här Saras utgångsfråga. (Kursiveringen är däremot min)

Vad gäller kraven på utrustning tycker jag nog att det som kom fram var både konstruktivt och rimligt att genomföra praktiskt med tydliga krav, nivågraderade kravspecar och kontakt med arrangören i tid innan om minsta tveksamhet föreligger.

Däremot kom den sista delen av frågan liksom bort i diskussionen, och det känns synd eftersom det har "poppat upp" här och var i andra diskussioner. Jag tycker Saras ursprungliga fråga var väldigt bra i båda sina aspekter, och därför tar jag mig friheten att väcka den på nytt, med fokus på beteendet.

Vilka krav kan man ställa på deltagares beteende? Hur beskriver man dem? Var drar man gränsen för oacceptabelt beteende - och vem drar den?

Lasse C
(aukt. krångelpelle)

av **Sara Lundström** » 17 oktober 2003, 08:29

Litet klargörande bara: När jag skriver "beteende" menar jag inte folk som stör ordningen och utsätter andra för obehag, åverkan eller fara. Sådana personer ska, enligt mig, avvisas med omedelbar verkan. Fattar inte folk att man inte ska bete sig som ett as är det ingen idé att förklara det för dem. (Som medarr. av Visby-lägret fick jag en gång på allvar frågan vad som skulle hända om vi kom på någon med att röka hasch. Jag svarade att vi självklart skulle slänga ut den personen och troligen polisanmäla. Det hade den berörda personen mycket svårt att förstå.)

Vad jag menade är sådant som Arild tog upp, folk vars beteende motverkar arr.s vision. Just beteende nämns inte ofta i sådana här diskussioner, och ändå betyder det så mycket för helhetsintrycket. Har man önskemål på visst beteende är det i 98 fall av hundra outtalade sådana, sådant som folk tror är självklart. Detta kan leda till ordentliga missförstånd och ibland otrevnad. I en situation där en person anser att ett höviskt beteende är det självklara, kan en annan person tycka att det är ett grovhugget, bondsk beteende som är självklart, och ytterligare en person tycker inte man behöver bete sig annorlunda än vanligt över huvud taget. Alla tre förstör de för varandra, och i regel har inte arrangören kommit med några riktlinjer för dem heller. Troligen för att arr. tycker att sådana riktlinjer inte behövs, eftersom hur man ska bete sig är - självklart.

Med dessa förklaringar tycker jag Lasses frågor är väldigt bra formulerade, och ser fram emot att se vad folk tycker!

av **Lasse C** » 17 oktober 2003, 09:46

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Sara Lundström

Litet klargörande bara: När jag skriver "beteende" menar jag inte folk som stör ordningen och utsätter andra för obehag, åverkan eller fara. Sådana personer ska, enligt mig, avvisas med omedelbar verkan.

Vad jag menade är sådant som Arild tog upp, folk vars beteende motverkar arr.s vision. Just beteende nämns inte ofta i sådana här diskussioner, och ändå betyder det så mycket för helhetsintrycket.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

Med andra ord uppfattade jag dig helt korrekt och det var också precis så jag menade. ("Ordnings-störarna" behöver egentligen inte diskuteras.) Inte så helt sällan kan väl beteendet rent av betyda minst lika mycket för helhetsintrycket som utrustningen, om inte rent av mer.

Skall, som sagt, bli synnerligen intressant att se synpunkterna.

Lasse C

av **Angus Maciomhair** » 17 oktober 2003, 14:52

Rent instinktivt skulle det kännas skönt om man kunde bli av med de som inte har ett så sunt beteendeförnuft som man skulle önska alla gånger. Det är ju inte alla därute i världen som är lika kloka och vackra som vi forumanvändare och besitter den grad av självkontroll som gör att man inte sjunger Bellmanvisor under ett 1200-talsevenemang.
Sara formulerade problemet bra:
<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">
Just beteende nämns inte ofta i sådana här diskussioner, och ändå betyder det så mycket för helhetsintrycket. Har man önskemål på visst beteende är det i 98 fall av hundra outtalade sådana, sådant som folk tror är självklart.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">
I mitt tycke är det en ruskigt svår nöt att knäcka. Min uppfattning är att om man skulle sparka ut alla som inte har exakt samma vision som en själv från evenemanget, ja då skulle man bli ruskigt ensam. En tänkbar lösning vore att i inbjudan eller separat utskick till anmälda noggrant lista vilka beteendemönster som arr. anser vara acceptabla/önskvärda/absolut off-limit.
Nackdelen är att det kan upplevas väldigt styrt, stelt och hårdreglerat. Sedan är det svårigheten att tillämpa det på alla typer av evenemang. Ta Liungas hantverkshelg som exempel: Där samlas ett stort antal Nordrikare tillsammans med en handfull andra människor. Nordrikes period spänner över 1000 år. Hur fasen hittar man då gemensamma samtalsämnen även in-persona? Vad har en 1100-tals persona jämfört med en 1500-talsdito? Just den avsaknaden av gemensamma samtalsämnen tror jag bidrar mycket till att man helt enkelt ger upp tanken på att ens försöka, been there, done that.
Sist men inte minst, hur många av oss har byggt upp en så pass omfångsrik bakgrundshistoria att det känns bekvämt att prata in-persona under en kväll? Jag kan nog inte säga att jag har det, trots många och långa funderingar över varför min persona har valt de vägar i livet som förde honom dit han är idag (där idag är 1360-70-ish) och gör det som han gör i livet. Uppenbarligen behöver jag fundera mer.
Ha det...
/Angus och hans 2 cent.

av **Sara Lundström** » 17 oktober 2003, 16:35

Prata in persona kan vara så enkelt så. "The bottom line" är ju att bara låta bli att prata om sådant som är uppenbart otidsenligt, eller maskera det i tidsenlig språkdräkt. Det är ju därför vi har vagnar, förbannar lågt flygande drakar osv. På Oktoberfesten 2000 diskuterade Evis och jag finalen i hockey-allsvenskan och höll det tidsenligt. ("Den byn kan inte vinna", va? In! Your! Face! *hrm, ja alltså*) Då är allt möjligt.

Å andra sidan *får* man sjunga både Bellman och Deep Purple på evenemang. För ingen har sagt något annat.[}:)][V] Det är som sagt det där med, hur ska man formulera det? Att det blir "styrt, stelt och hårdreglerat", som Angus uttrycker det, är nog svårt att komma ifrån. Det gäller ju utrustningskrav också.

av **Eva Andersson** » 17 oktober 2003, 21:17

Hockey!! Hockey!!??? Är du knäpp i huvudet kvinna?? [:)] Det var fotboll!!
Och jag tycker själv att den diskussionen var ett exempel på när vi skötte oss rätt dåligt, för även om man använder omskrivningar vet man ju själv vad man talar om och det höjer ju inte ens egen stämning. Men roligt hade vi iofs.

Eva

av **Sara Lundström** » 17 oktober 2003, 21:25

Ja det var det, ja... Äh. Idrott.

Jo, det var lite småkass, men dock: det går att prata om nästan vad som helst utan att förstöra stämningen för oskyldiga förbipasserande. Man kan också sjunga "Gay vikings for peace" tills en "jävla purjo" (det er mig) kommer med ilskefradga runt munnen och spöar skiten ur en med en blöt sill. Det är valfritt, så länge inga krav har uttalats.

av **Arild Krake** » 17 oktober 2003, 23:35

Jag tycker att omskrivningar av ord t.ex. att kalla mobilen för brevduva håller samma stämnings höjande faktor som pet-påsar (tygpåsar som man har runt flaskan för att man inte ska se att den är et plastflaska man har på bordet men alla vet vad det finns i den) alltså ingen.

Ludvig

av **Angus Maciomhair** » 18 oktober 2003, 04:05

Håller fullständigt med Lude. Att sitta och klura på "förskönande" omskrivningar ger mig inte ett förbannade dugg. Faktum kvarstår att jag själv inte närmat mig en mer komplett upplevelse ett dugg och jag tror inte att omgivningen är så korkad att den låter sig luras av snack om drakar, brevduvor eller vad det månde vara, tyvärr.

Sara: Du har rätt. Så länge inga uttalade krav har ställts är det tillåtet (mer eller mindre, det går ju alltid att hårddra situationer). Frågan är då, IMHO: Är det rimligt av arr. att ens försöka sätta upp restriktioner av samtalsämnen osv. med tanke på svårigheten att jämka samma två personor från två vitt skilda platser och tider? Jag anser att det inte är det (möjligt alltså) just av den anledningen att det allt som oftast leder till dylika (dåliga) omskrivningar.
/Angus, som med största säkerhet skulle uppleva det stämningsförstörande att höra ett gäng sjunga "Gay Vikings for Peace" hur vackert det än må vara framfört. Mer blöt sill åt folket!

av **Sara Lundström** » 18 oktober 2003, 10:08

Jag anser att det definitivt är möjligt. Det fungerar ju på lajv. Själv har jag inga problem, utom när jag måste interagera med folk som inte ens vill försöka. Det är inte mycket totalt otidsenligt som man *måste* prata om, och så mycket som är tidsenligt som är roligt att prata om. Hantverkarkare t ex borde inte ha några problem att hitta samtalsämnen!

Enligt min mening handlar det om ambition - eller brist på densamma. Det finns SCA-are (främst i USA) som säger samma sak om utrustning, att det inte är praktiskt möjligt och bara leder till kassa kompromisser, så det är ingen idé att ens försöka. Och så är det ju uppenbarligen inte.

av **Lasse C** » 19 oktober 2003, 07:25

Precis som jag väntade mig: Det här är en besvärlig fråga!

Icke desto mindre verkar de som yttrat sig vara rätt ense om det viktiga i att faktiskt hålla beteendet "in character". Att detaljreglera det kan säkert bli praktiskt svårt, det tror jag också. Ett annat sätt att formulera utgångsfrågorna kanske kan vara:

Hur inskärper man hos deltagarna vikten av att hålla sig "in character"? Och, svårt men viktigt - kanske viktigast, rent av: Hur definierar man "in character"? Och, kanske, kanske: Vem får banna dem som inte sköter sig?

Lasse C

av **olafR** » 19 oktober 2003, 09:23

Ett sätt att se till att man håller sig till "ämnet" är att skapa rätt atmosfär, att som arrangör vara tydlig inför eventet med att man inte vill ha prat om moderna företelser, vilket kan vara oerhört svårt för deltagarna att följa. Det är lätt hänt att bli imponerad av något som någon har gjort och vilja fråga om hur dennne någon gjort detta, men det är ju inte rätt samtalsämne, om man nu inte är två hantverkare då som samtalar om sitt arbete.

Men att, som en person som föreställer tex adel, sitta på sin mantel och sy utanför något som skall föreställa ett värdshus, är knappast något som skapar en miljö för rätt typ av samtal. Miljö och agerande är lika viktigt som hur man pratar och bidrar i stor grad till det också.

För att få pratet att stämma med kläder och den miljö man vill föreställa krävs det också att man har någon form av historia att agera runt. Och då kan man fråga sig om man skall hålla sig till verkliga händelser eller om det skall vara fiktion? Och med tanke på vad jag tidigare har läst här på forumet kan vissa ha svårt för fiktion och då blir det genast svårare. [;)]

Att man skull klara det på lajv är jag inte benägen att hålla med om. Jag tycker att det låter väldigt tillgjort och högtravande när lajvare spelar.

av **Sternschild** » 19 oktober 2003, 09:56

Är innehållet i budskapet att någon ringde på mobiltelefonen är det väl detsamma om det sägs rakt ut eller i någon obskyr och krystad form. Att man framför meddelandet på ett lämpligt sätt för tillfället är väl viktigare, inget ropande över lägret om att åka in till stan på Matrix 7 o låna bilen etc....

Så länge det finns olika typer av arrangemang med olika nivåer o varierande detaljstyrning finns den största möjligheten att alla kan välja och vara nöjda. Därför är det väldigt viktigt att det inte utvecklas en schablon som alla evenemang följer och resultatet blir mer eller mindre halvljummet enligt alla. För att det ska fungera krävs det att både arrangörer och deltagare respekterar och efterlever dem regler som tydligt deklarerats innan eventet.

Ett problem här är dem skillnader som existerar i etablerad kultur mellan olika grupper tex. SCA och Nordrike där ord och begrepp inte nödvändigt behöver ha samma betydelse. En kravspec. för deltagande som skrivits urtydligt för alla från den egna gruppen kan betyda något ganska annorlunda för någon utifrån.

Ett exempel är Sara och Rogers tidigare diskussion i en annan tråd om olika typer av arrangemang. Sara utgår från en fantasy baserad på vår moderna världs värderingar, hjälpmedel och idéer medan Roger vill ha en lokal bubbla av feodaltid med gödseldoft och hierarkisk disciplin men båda skulle som arrangörer beskriva sina event som "med hög autenticitet"

Sara har fö. helt rätt i vad hon säger om ambitionsfaktorn den varierar väldigt mycket i SCA och det är tillåtet hos oss. Var o en deltar efter egna förutsättningar och möjligheter utan att det pekas finger. Det finns dem SCAiter som inte anser att dem har förutsättningen att försöka och det finns andra som gör webbsidor och avhandlingar med sådan kvalitet att det refereras till dem på det här forumet. Jag kan väl kallas ambitionslös SCAit men jag tror inte på ett absolut autentiskt historie-live-nirvana och försöker tex. inte lära mig tala den plattyska som skulle varit mitt normalspråk. Vägen fram och alla upptäckter o kunskaper längs den är viktigare för mig än en holografisk kopiering av enstaka detaljer av en tid eller ett objekt. Enligt mig ytterligare ett skäl att värna de olika intressegrupperna och deras lika rätt att verka utan fördomsfullhet och åsiktsdiskriminering.

av **Eva Andersson** » 19 oktober 2003, 10:18

Först vill jag bara påpeka att _alla_ kvinnor sydde. Även adelskvinnor. Eller frälse, som det kallades i Sverige. Mest var det förmodligen särkar, skjortor, barnkläder, kläder som inte krävde så mycket passform, inredningstextilier samt broderier, medan mer skräddade saker tillverkades av just skräddare.
Utanför ett värdshus skulle förvisso inte kännas rätt, men det är ju rätt få arrangemang där man bor i slott och idkar normalt vardagsliv där. I ett tältläger är man ju på ett sätt i sitt hem och där tycker jag att det funkar att sy på sina och sin familjs kläder.
Som man ska du nog däremot inte sitta och sy om du inte är skräddare.

Då tycker jag "meta-medeltidskonversationerna" är ett större problem. Person A säger till person B: "Det var en präktig ny kjortel du skaffat dig Herr Mattias." Person B säger "Ja det är en sen 1300-talskjortel gjord efter en illumination i ett tyskt manuskript."
Ridå.

En sak som jag och mina vänner gör är att fundera på vilka av våra intressen som våra medeltida motsvarigheter kan tala om. Det betyder att vi kan tala om det nya klädet vi köpt och vad vi ska sy av det (en surkot t ex). Vi kan skvallra om saker som hänt i riket, om personer som trolovat sig (eller flyttat ihop)och om det väntade barnet etc. Det är inte den sortens omskrivningar som jag och Ludde skrev om tidigare utan ett sätt att knyta ihop verkliga händelser med den medeltid vi leker. Vissa saker hände även under medeltiden och det vore ju extremt underligt om jag skulle låtsas som om Aleydis inte var gravid bara för att Eva också är det, eller som att Aleydis kläder bara materialiserade sig och hon inte alls köpte tyget. Det är saker om jag kan integrera i min persona. Att tala om fotboll var däremot ett olycksfall i arbetet som mest hängde på att hela omgivningen totalt struntade i att ens försöka tala om medeltida saker och dessutom diskuterade otäcka studentikosa saker.
Det är så lätt att förstöra känslan och mycket svårt att hålla kvar den i en sådan miljö.

Jag har märkt att just det att prata sig igenom ett helt arrangemnag på ett meningsfullt sätt är väldigt svårt. Faktum är att mina mest helgjutna upplevelser av "en annan tid" har varit när vi har gjort någt annat än att bara prata. I påskas hade vi en liten fyra-persons picknick när vi satt i en park och turades om att läsa högt ur en bok från 1400-talet (Äktenskapets femton fröjder) och diskuterade den "in persona" och då funkade det mycket bra. Likaså hade vi en kväll årets Visby när vi satt runt mitt bord och några spelade schack och några bräde och jag berättade medeltida berättelser, som "Flores och Blanzeflor". Det blir mycket lättare om man inte bara ska sitta och äta och prata.

Det är något man kan ta fasta på själv, att se till att man har något som är tidsenligt att sysselsätta sin hjärna med. Funkar inget annat kan man alltid sjunga medeltidsmusik.

Eva

Hur hantera uppförande?

Hur hantera uppförande?

Vilka är online