<b>nu tror jag att jag måste få svara med ett långt svar, läs eller låt bli! </b>
Vix, du sammanfattade mycket av det som jag ämnar svara på nedan angående hantverk! förmodligen kortare och mer elegent hållit till diskusionen än mig... Taffy, en liten fråga till dig eftersom jag inte känner dig personligen, håller du själv på med hantverk?
jag vill understryka att jag på inga villkor har för avsikt att ge mig in i debatten om idealiserandet av medeltiden. nedanstående inlägg bör ses som en ren materialistisk argumentation. vad andra gör av sitt lekande struntar jag nästan fullkomligt i så länge man är trevlig, har roligt och respekterar sin omvärld för vad den är!
mitt eget hantverkande gör jag av högst egocentriska skäl (som det mesta av det jag gjort med mitt liv, på gott och ont[:I]), dvs att anta utmaningen i livet och se vad man kan klara av och var ens gränser går! belöningen ligger i tillfredsställelsen att lyckas, frustrationen i att misslyckas. hantverk för mig är en form av estetisk perfektionism och kreativt nyskapande.
min medeltidslek har, utöver att träffa goda vänner, främst varit en förevändning för att få hantverka och en möjlighet att få använda alla onödiga pryttlar man tillverkat. hantverk utan funktion är också i min syn ganska meningslös! så jag känner mig inte speciellt berörd av övriga delar av denna debatt. men jag erkänner villigt att jag vurmar (romantiskt och idealiserande, säg det?!) stort för materialkunskap och teknik, vilket ni snart kommer bli varse... detta var för någon som mig ett ganska provocerande uttryck om hantverk, vilket föranledde ett långt inlägg, kanske en något överdriven reaktion på en lite överdriven debatt?!?! [?]
ett litet generat tack till ny björn för de vänliga orden om min eventuella yrkesexpertis! vi får väl se om man kan leva upp till dem

vet inte riktigt om jag tror på att lång utbildningstid på universitet och några yrkesverksamma år på nationalmuseum självklart innebär att man blivit en speciellt klok och insiktsfylld människa.
men nog om mig och mina mål i livet, till saken!
<b>vad är då syftet och kontentan med detta långa inlägg?</b> jo, utöver att rent replikera på föregående påståenden, är det en <u>reflektion över hur svårt det är att återskapa en hantverksskicklighet som gått förlorad</u>! all modern teknisk kunskap till trots anser jag att man utan att vara vare sig romantisk, sentimental eller ignorant kan påstå att moderna hantverkare i många fall inte kan återskapa delar av vårt materiella kulturhistoriska arv eftersom så stora delar av det immateriella har gått förlorat!
ytterligare en liten reflektion, <u>om historiens alla hantverkare kunde utföra och utveckla alla dessa fantastiska processer utan dagens tekniska landvinningar, är inte det i sig ett tecken på en högre hantverksskicklighet och större materialkännedom</u>?
ja, det var sammanfattningen, nu till argumentationen
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Myra. Det silver som finns kvar från 1500-talet har stått emot tidens tand. Men i förhållande till hur mycket silver som producerades under 1500-talet, så är det andast en bråkdel kvar. Vi vet idag oändligt mycket mer om metallurgi och kontrollerandet av den metallurgiska sammansättningen. Det silver som du restaurerar
från 1900-talet hade med andra ord troligtvis inte bevarats i femhundra år, men det finns rätt mycket silver som du inte restaurerar, och som inte behöver restaureras, eftersom det håller en helt annan kvalitet.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
1. för allas upplysning är det en milsvid skillnad på konservering och restaurering. men den diskussionen tar vi inte här –ni vill INTE höra mig pladdra på om konserveringsetik och professionens roll i bevarandet av kulturarvet! [:)]
2. det är sant att endast en bråkdel av 1500-tals silvret finns kvar, det mesta har absolut ju smälts ned och blivit annat. släktklenoderna i silver fungerade i princip som statsobligationer. ett säkert placerat kapital, som användes vid behov... lite snyggare och mer funktionellt än ett aktiebrev! en sidoparentes: anledningen till att vi har så mång amästarstämplar är i huvudsak inte att man var så mån om att signera sina verk, utan för att verkstaden med livet som insats gick i god för silverhalten i föremålet!
och ja, visserligen är det oftast de mest högkvalitativa föremålen som finns bevarade, men det är just DESSA som ingen idag kan åta sig att utföra. dagens guldsmeder når inte upp till det fulländade hantverket som vi kan se under 1500-1700-talet. jag har hört guldsmeder berätta om hur ingen idag har den skickligheten som behövs för att driva silvret i ett stycke till de komplexa former som det historiska silvret visar. men jag sa också att vi inte behövde gå så långt tillbaka. det räcker med 1900-talets första decennier!
jag vill också tillägga att det som är bevarat av 1500-tals silvret först och främst finns bevarat av andra omständigheter än att det motstått ”tidens tand”. vissa saker har bevarats av en slump, ibland har föremål bevarats som släktens arvegods. jag har svårt att tänka mig någon större skillnad på nedbrytningsmekanismernas framfart på bevarade föremål och förkomna.
3. i mitt arbete som konservator så har jag haft en ganska kontinuerlig överblick över nationalmuseums samlingars tillstånd och vård de senaste 4 åren, fyra år är en mycket liten tidsrymd i sammanhanget. däremot har jag en kollega som arbetat med samlingen i över 35 år. om man får låna hennes erfarenheter visar det sig att det moderna silvret (främst 1960-) måste ses över ofta och regelbundet, dvs helst putsas med någon form av putsmedel en gång i kvartalet för att hålla oxiderna i skick (tro dock inte att detta är något vi de facto gör), istället för att torkas av med lite etanol någon gång vartannat år. och nu talar jag om föremål som förvarats i likartade och så optimalt korrosionsfria miljöer vi förtillfället kan åstadkomma. är inte 35-40 års erfarenhet av delar av det mest högkvalitativa moderna silvret som producerats i sverige från 1960- talande nog?
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Och vad får du idén om att moderna smeder inte skulle finbehandla sitt silver lika bra, eller kunna om de så önskade? Det är befängt. <hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
tja, t ex från en av mellansveriges bästa guldsmeder! Erkänner dock att uttalandet i första hand refererade visserligen till att dagens smeder inte utför de sista faserna i tillverkningsprocessen perfekt och inte direkt att man inte skulle kunna. men uttalandet implicerade också att man på dagens utbildningar koncentrerar sig så mycket på form och design att man inte lär ut perfektionen i hantverket. vilket är en del av problemet!
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Lika befängt är det när du verkar tro att moderna silversmeder inte spenderar en livstid i en verkstad. Det finns gott om exempel på smeder som varit det hela livet. Och jag är säker på att det finns gott om smeder från 1500-talet som var riktiga klåpare.<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Självklart fanns det klåpare då som nu! men med livstid menar jag LIVSTID. den kunskapen som man får genom att växa upp i familjens verkstad och från barnsben skolas in i yrket, gå i lära och studera under olika mästare och till sist bli gesäll/mästare och sen spendera resten av sitt liv där, tills man dog eller inte kunde arbeta mer av andra skäl. i princip inte ägna sig åt speciellt mycket annat än att bli himlans bra i sin profession. ja, jag är medveten om att man för att ta sig denna tid måste offra en hel del vad beträffar skolgång, moderna samhällsaktiviteter och andra samtida värderingar och målsättningar som vi tar för givet, ingen tid som glad pensionär fick man njuta av. jag påstår inte heller att detta är ngt att eftersträva i sig!
att också få ta del av en kontinuerlig tradition och kunskap som sträcker sig över mer än en livstid, den erfarenheten är synnerligen sällsynt idagens västerländska samhälle! och detta gäller ALLA hantverksyrken. det finns inte många samtida målare, hur yrkesskickliga de än är, som kan svara mot den, nu snart förlorade, äldre generationens målarmästare som på ett helt annat sätt blivit upplärda i traditionella tekniker och material. detta är också något som jag i samförstånd diskuterat med samtida målarmästare!
det finns en viss kunskap som bara kan uppnås genom repetiotion och tålamod. tex att ägna sina första gesäll/lärlingsår att riva pigment till exakt den konsistens som mästaren önskade, månader/år senare får man avancera till att preparera grunderingen, sen kanske till att lägga på grunderinge, sen att förbereda undermålningen, sen... dag ut och dag in tills man i ryggmärgen visste hur varje enskilt pigment reagerade med bindemedlet, hur färgen sedan uppförde sig på olika underlag, under olika förhållanden och hur den fungerar tillsamans med andra pigment i samma komposition. sen lägger inte jag en värdering i detta, inte måste man nödvändigtvis vara en bättre konstnär för att man kan framställa ultramarin enligt cenninis recept och själv koka sin egenhändigt skördade linolja, istället för att köpa sin ultramarin som beckers konstnärsfärg på tub! jag anser bara att det finns vissa typer av kunskaper som man inte kan få på annat sätt. och säkerligen finns det pedagogiska invändningar mot verkstädernas inlärningsmetoder utifrån moderna synsätt och teorier!
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Betänk att historia inte är en tävling mellan tidsperioder. Ju snarare man lyckas lägga ifrån sig partiskhet och försköningar, och diverse myter om en epoks förträfflighet, desto snarare kommer man att kunna skapa sig en bättre bild av mänsklighetens fortskridande. Visst är det så att vissa kunskaper faller i glömska. Men betänk att det är under 2000-talet som vi sitter här och återskapar tekniker, lutar oss mot modern forskning för att se hur det gick till osv. Under vilken annan tid hade man kunnat korrekt datera en krukbit, för att sedan skaffa sig kunskap om tekniken, och därpå göra en ny kruka? <hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
<b>korrekt datera en krukbit? skaffa sig kunskap om tekniken? därpå göra en ny kruka?</b>
hm... har du någon aning om vilka osäkerhetsfaktorerer som inverkar på moderna analysmetoder rörande kulturhistorisk material? vilka felmarginaler som uppkommer när vi tolkar resultaten, hur snårigt det är att tolka och applicera analysresultat på de bevarade föremålen, hur lite vi egentligen vet om materialen, produktionen, råvarorna, utvinningsprocesserna? vi kan faktiskt analysera oss röda och blå och ändå inte fatta ett jota när det gäller att återskapa ett material, teknik, föremål! Taffy, här om inte förr så tror jag du pläderar för något som du faktiskt inte har full koll på! tro mig, detta vet jag betydligt mer om än vad jag egentligen vet om silversmide och metallkonservering [8)]!
för att citera mig själv från ett mail till en vän under eftermiddagen (med anledning av denna debatt [;)]): <i>den tiden som ägnades åt övning, studier och tiden som lades ned på själva hantverket finns icke längre. och därav försämrad skicklighet. modern teknik har inte så mycket med det hela att göra alls!</i>
studera exempelvis 1800-talets nygotiska strävan efter den ideala gotiken, ett ämne som varit en stor del av mina egna små forskningsprojekt. där kan man se hur man inom en rad olika hantverk ägnade ett helt sekel åt att "återskapa" medeltidens och renässansens tekniker, och då med en betydligt mer närliggande hantverkskontinuitet än vad vi har idag, hantverkstraditionen var inte på långa vägar lika utarmad då som den är idag. ändå lyckades man fatalt missuppfatta många tekniker och metoder. visst, vi har bättre tekniskt kunnande och insikter i material idag än då, men vi har ändå problem när vi försöker att exakt återskapa glaskompositioner och färgblandningar som fungerar och har samma egenskaper som historiska förebilder. tekniska landvinningar ger oss EN sida av myntet, en kontinuerlig hantverkstradition den andra. <u>poängen igen: det är samma mynt! en sida bort, inget mynt...</u>
kanske låter allt detta som ett nedvärderande av modernt konsthantverk såväl som yrkesskickligheten inom hantverksyrken. det är inte min mening och inte heller min åsikt. jag är personligen LIKA intresserad och fylld av beundran och respekt av såväl modern industridesign som historiska hantverkstekniker. jag anser dock att vi i modern tid i mångt och mycket har bytt fokus på vad som är gott hantverk: en förskjutning från handens skicklighet till hjärnans kreativitet. men inte heller här behöver man lägga en värdering i påståendet. och NEJ, jag menar inte heller att historiens hantverkare inte var intresserade av god design, hela designhistorien full av bra exempel på tidens estetiska ideal. men jag menar att vårt moderna samhälle har skiftat fokus, och inte nödvändigtvis i samma utsträckning premierar hantverkets inneboende strävan efter det perfekta. för att återknyta till kommentaren om planekonomi, så borde man kunna se detta som en del av kapitalismens konsekvenser: det som efterfrågas produceras?! (men ekonomi och politik är något jag skall hålla tassarna borta från)
japp, det var det om detta!
/myra