Om historiska samband.

av **Hans** » 30 januari 2004, 21:32

Från din sida vill säga. (Nice try, ha ha)

av **Alexander Graff** » 30 januari 2004, 23:52

Du har ju blandat in dig själv i den diskussionen genom att hävda att dina apostlar inte behöver utsättas för någon källkritik, eftersom de handlar enligt en inre övertygelse. Gå och lägg dig.

av **Hans** » 31 januari 2004, 00:12

Menar du att du inte kan skilja på kritisk teori och källkritik? Inte för att det förvånar mig, men det får stå helt och hållet för dig.

av **Eva Andersson** » 31 januari 2004, 09:41

På tal om källkritik skule jag vilja ge ett exempel: Vilk aär Bertil Lundmans källor till att Sverige aldrig varit så "nordiskt rasrent" som på vikingatiden.
Skriftliga källor från vikinga tiden (och Sverige!!!) är extremt sällsynta, om de ens finns annat än i form av runstenar (dateringen av inslag i isländska sagor är en pågående forskningsdiskussion), och talar inte om "ras". Och nu är jag långt ifrån expert, men vad jag vet kan benanalys inte heller ge den sortens upplysningar. Så vilka är hans källor?
Om han inte har några är det ju bara gissningar, präglade av samtidens fördomar(ja, jag vet att han dog 1993, men han var född på 1800-talet och publicerade mycket av sin forskning under 30- och 40- och 50-talet)
Du, Hans som har läst honom kan ju redovisa hans källor här, kanske övertygar du någon. Och hänvisa gärna till vilken bok och sida, istället för att bara ange hans namn.

Eva

av **Arild Krake** » 31 januari 2004, 11:29

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Eva Andersson

... Och nu är jag långt ifrån expert, men vad jag vet kan benanalys inte heller ge den sortens upplysningar. ...
Eva
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

Eva nu tycker jag inte att vi ska förringa frenologins betydelse.

Ludvig

av **Hans** » 31 januari 2004, 11:52

>>Du, Hans som har läst honom kan ju redovisa hans källor här, kanske övertygar du någon. Och hänvisa gärna till vilken bok och sida, istället för att bara ange hans namn.

Hjärtans gärna! Låt mig ta helg bara så återkommer jag om ett par dar.

av **Hans** » 31 januari 2004, 11:53

>> Eva nu tycker jag inte att vi ska förringa frenologins betydelse.

Nej, har den inget vetenskapligt intresse längre var den dock upphovet till modern hjärnforskning.

av **Hans** » 1 februari 2004, 23:04

Faktum är att det mesta går att utläsa ur "benmaterialet", dvs skelettet och inte minst skallen. Undantaget är pigmenteringen som får avgöras efter sannolikhetsbedömningar, bla på grundval av undersökningar på moderna populationer. Det är inte minst det sistnämnda Lundman bygger på, både egna och andras.

http://www.modernhumanorigins.com/hominids.html

Den isländska litteraturen ger faktiskt en del upplysningar, åtminstone om det medeltida Island - t ex Rigsthula, där de högborna omtalas som blonda, de friborna som rödhåriga och trälarna som mörka. (Islänningar står som bekant genetiskt närmare irländare än skandinaver. Att döma av Rigsthula uppstod situationen redan på ett tidigt stadium.)

Jag har redan hänvisat till Lundmans sista arbete, "Jordens folkstammar" (1988). Annars kan jag framför allt rekommendera "Baltoskandias antropologi" (2 uppl. 1967) och "Kompendium i etnogeografi" (1963). Båda är lättlästa och har bra kartor, särskilt den förstnämnda.

Beträffande nordisk rasrenhet på vikingatiden skriver han som följer.

Nordens befolkning fick visserligen några tillskott genom invandringar under järnåldern (om rugierna se ovan), men utvecklade sig i huvudsak på egen gammal grund - och hade av skallfynden att döma vid vikingatidens början nått en nordisk rasrenhet som aldrig varken förr eller senare (eller över huvud i något annat land). Förmodligen har detta uppnåtts genom skarpt typurval under nödåren, omöjligen däremot genom invandringar utifrån - ty varifrån skulle dessa rasrena kommit?! Endast i det som sagts tidigare (och senare!) rätt rasblandade Danmark kan ju tänkas att de även här funna starkt nordiska kranierna tillhör några från den Skandinaviska halvön komna stammar. (JF s 64)

Lundmans förklaring till situationen kan diskuteras (jag tror personligen att den hänger delvis samman med invandrande goter, heruler mm), men fyndmaterialet talar för sig sjävt.

Fö är ras ett vitt begrepp. Det syftar ibland på typer, ibland på populationer (som skiljer sig "utåt", men kan vara tämligen olikartat "inåt"). Lundmans intresse är det sistnämnda ("folkstockar").

Bra översiktskarta för raserna finns i Bra böckers lexikon (1980-nånting) under Människoraser.

av **Katarina** » 1 februari 2004, 23:47

<blockquote id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Originally posted by Hans

Den isländska litteraturen ger faktiskt en del upplysningar, åtminstone om det medeltida Island - t ex Rigsthula, där de högborna omtalas som blonda, de friborna som rödhåriga och trälarna som mörka. (Islänningar står som bekant genetiskt närmare irländare än skandinaver. Att döma av Rigsthula uppstod situationen redan på ett tidigt stadium.)

<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote">

Jag är ingen expert på de isländska sagorna men jag tycker att det låter som ett typiskt exempel på när man vill framställa vissa människor på ett positivt sätt, d.v.s. man tillskriver dem vad man anser är positiva egenskaper.
Det går ju naturligtvis att vända på också men om man nu tyckte att det var vackert med rött/rödblont hår så är det väl ganska självklart att man framställer de högborna med denna hårfärg. Det behöver ju faktiskt inte betyda alls att de faktiskt var rödblonda. Det är ju dessutom mycket möjligt att man ansåg det vara vackert för att det var ganska ovanligt?
Och då är det klart att fult, mörkt hår har ju de i berättlesen som man inte vill framställa med lika positiva egenskaper.
Det säger mer om berättaren än om de faktiska förhållandena, tycker jag.

/Katarina

av **Katarina** » 1 februari 2004, 23:49

Dessutom skulle jag vilja veta exakt vilket skelettmaterial Lundman baserar sina teorier på. Anger han vilka fyndlokaler det handlar om?

/Katarina igen

av **Eva Andersson** » 2 februari 2004, 09:09

Om Lundmans källor:

Vi kan nog tyvärr inte använda sagalitteraturens skildringar på det sätt som Lundman gör,skildrignar av utseende i litterära verk från den tiden har alltid ett speciellt syfte ("tendens" som man kallar det inom källkritiken). Som ett tillägg om idealiserade beskrivningar vill jag bara säga att drottningen av Etiopien beskrivs som gyllenblond i "Tirant den Vite" en underbar katalansk roman från 1400-talets slut.

Vad det gäller benmaterialet skulle jag vilja att t ex NyBjörn yttrade sig om möjligheterna.
Jag var i höstas på ett seminarium om Bockstensmannen där Kerstin Lidén (heter hon så?) från Arkeologiska Forsknings Laboratoriet medverkade. En av de frågor som väcktes var om amn genom DNA-analys skulle kunna bestämma om Bockstensmannen var hallänning eller var han kom ifrån. Svaret vi fick då var att eftersom endast mitokondrieDNA hittats kund eman inte svara på detta. Möjligen skulle man efter ett tiotal år, efter att ett gigantiskt europeiskt DNAanalys-projekt med en gigantisk databas byggts upp, kunna svara på om han kom från södra eller norra Europa. Och där är alltså där forskningen står idag! En undersökning gjord för 20 eller 30 år (eller ännu längre) sedan på benmaterial har ännu mindre möjlighet att ge ett vetenskapligt godtagbart resultat.
Men detta var alltså lite utanför min kompetens och jag välkomnar arkeologer och osteologer att utveckla detta.

Eva

av **Ny Björn** » 2 februari 2004, 09:46

Det råder strikt åtskillnad mellan benkemister/DNA-folk och Artefaktfolk/konservatorer på labbet. Jag tillhör den senare gruppen. Mina DNA-kunskaper är därav inte särdeles välutvecklade. Kerstin (som hon mycket riktigt heter) och hennes doktorander vet säkert att berätta mer om detta - jag skall försöka ta och fråga...

Ett viktigt faktum dock är att en av de största genetiska skilljevägarna i mänskligt genmaterial är laktostolerans kontra laktosintolerans - och det är som bekant inte speciellt synligt på utsidan...

(-Om inte personen ifråga fontänkräks av osten man just gav honom/henne... [}:)])

/N B

av **Karin** » 2 februari 2004, 13:27

Jag tycker att det är viktigt att komma överens om vad ett ord betyder innan man använder det allt för mycket. Menar vi olika saker med ett ord är det så lätt att missförstå varandra.

Exakt vad menar Lundman med "rasrent"? Menar han att formen på alla hittade skelettdelar var så lika att man kan utgå ifrån att människorna var av samma ras? Eller är de funna skallarna av samma form som de som tillhör "renrasiga arier" på 40-talet?

Om man ska uttala sig om huruvida en person tillhör en viss ras måste man först bestämma vilka egenskaper man anser är typiska för den rasen. Hurdan är då en "renrasig nordbo", och vad finns det som tyder på att nordborna under vikingatiden hade dessa egenskaper?

Karin

av **Hans** » 2 februari 2004, 21:45

>> Ett viktigt faktum dock är att en av de största genetiska skilljevägarna i mänskligt genmaterial är laktostolerans kontra laktosintolerans - och det är som bekant inte speciellt synligt på utsidan...

Det är det ju såtillvida att nordiska människor (med tillhörande nordiskt utseende) tål mjölk bättre än andra. Att det var en så viktigt särmärke visste jag dock inte. Kan du möjligen hänvisa till något arbete?

av **Hans** » 2 februari 2004, 21:55

Ang. Rigsthula, så visst är det fråga om schabloner. Dikten visar t ex det blonda skönhetsidealet och att detta förknippas med överklassen. Fö var det inte Lundman utan jag som tog upp Rigsthula. Lundman nämner den isländska litteraturen i andra sammanhang, dock utan särskilda hänvisningar (i alla fall inte några jag sett). Bla anser han att de fornnordiska sagorna tyder på att den sk tydalsrasen (en rasrest från äldre stenåldern) tidigare förknippats med troll och jättar och utgjort en etniskt avskild grupp så sent som på vikingatiden. (Troligen finns hänvisningar i en tidningsartikel från 40-talet med rubriken ”Tydalsrasen i saga och sägen – ättlingar till skogstroll”, men den har jag tyvärr inte läst.)

Fornkranierna registrerades i särskilda sk skallserier på institutionerna. Jag vet faktiskt inte var de finns utgivna. Vissa mkt gamla fynd brukar nämnas särskilt i litteraturen (även den arkeologiska, se t ex Stenberger), t ex de i Bäckaskog, Stångenäs och Granhammar.

Vet inte vad DNA-forskningen skulle kunna bidra med för nyheter i Bockstensmannens fall. Det finns givetvis inget som hindrar att han inte är svensk, men han ser typiskt västsvensk ut (jmf Lundmans sk götatyp): låg skalle, rundad panna; långsmalt ansikte, spetsig haka; blont hår (endast till synes rött pga kemisk reaktion).

Rasbegreppet är luddigt och används omväxlande i betydelsen typ resp. population. Dessutom är gränserna flytande och alla indelningar mer eller mindre godtyckliga. Jag gör det enkelt för mig och helt enkelt postar några rader jag skrev någon annanstans. (Tyvärr bortfaller kursiveringen.)

I.
Antropologin är egentligen urgammal ("Redan de gamla egyptierna…" osv), men som den förste antropologen i modern mening brukar räknas Carl von Linné. I "Systema Naturae" indelar han mänskligheten i Americus, Europaeus, Asiaticus och Africanus. (I senare upplagor utvecklar han systemet ytterligare i syfte att framhålla den glidande skalan mellan människa och djur, men dessa indelningar har numera – oavsett syftet - endast kuriosaintresse.) Något senare framtrådde tysken Blumenbach med "Ûber die natürlichen Variationen des Menscheschlechts" och indelade mänskligheten i kaukasier, mongoler, etiopier, amerikaner och malajer.

I senare tid har man prövat en mängd olika indelningar och på olika grunder (hudfärg, hårtextur, blodgrupp mm). Coon indelar mänskligheten i Caucasoid, Mongoloid, Congoid, Capoid och Autraloid. Cavalli-Sforza i Berber, SW Asian, Iranian, European, Arabian, Dravidian, Saami, Mongoloid, S. Asian och African. Vanligtvis görs en "grovsortering" i vita, gula, röda och svarta rasen. (Bertil Lundman räknar dessutom med en "oceanisk" sammelgrupp, inkluderande en rad "svårsorterade" raser utan närmare inbördes släktskap.) Det råder viss oenighet om huruvida röda rasen uppnår "rashöjd" eller om den bör räknas till gula rasen. Den är premongolid (el prekaukasid), dvs den isolerades från gula och vita rasen på ett stadium innan skillnaderna gul/vit var riktigt utdanade. I vilket fall som helst så får man göra en grundläggande åtskillnad mellan vita, gula och röda rasen å ena sidan och svarta å den andra. Den senare har (något förenklat) utvecklats direkt från homo erectus medan de förstnämnda utvecklats via ett neanderthalstadium. (Det är numera utrett att både den moderna människan – bortsett från svarta rasen - och den klassiska neanderthalaren utvecklats ur en preneanderthal- eller äldre neanderthaltyp.)

I början på 1800-talet så uppfann svensken Anders Retzius skallindexet (sätt att räkna ut skallens längd) och under hela århundradet var det mycket tal om lång- och kortskallar (även inom fornforskningen). Skallens längd (sedd uppifrån) skiljer sig nämligen mellan raserna (relativt, om inte absolut). Beträffande vita rasen uppstod under denna tid också den starkt förenklade men ännu ofrånkomliga indelningen i nordiska, alpina och mediterrana rasen (namnen efter resp utbredningsområde). Nordisk betecknar långa, ljusa, atletiska långskallar (t ex typiska svenskar), alpin korta, mörka, satta (pykniska) kortskallar (t ex typiska fransmän) och mediterran medellånga, mörka, atletiska långskallar (t ex typiska spanjorer). Indelningen är ofullständig redan i och med att vissa grupper faller helt utanför (t ex typiska finnar och jugoslaver – dock att alpin i vidaste mening kan betyda helt enkelt kortskallig) men det är sas vita rasens antropologiska ABC.

På 1900-talet blev indelningen något precisare. Dels började man räkna med lång-, mellan- och kortskallar (mellanskallarna hade tidigare räknats till långskallarna och särskiljdes nu från "äkta" långskallar), dels utökades indelningen med östbaltiska rasen (tex typiska finnar – korta, ljusa, satta kortskallar, termen införd av finlandsvensken Nordenstreng) och dinariska rasen (t ex typiska jugoslaver – storvuxna, mörka kortskallar). För detta senare svarade svensken Herman Lundborg och tysken Hans F Günther. Lundborg och Günther var rasbiologer men utförde viktiga fältundersökningar av stort intresse för antropologin och det är deras indelning som återfinns i modernare europeisk antropologisk litteratur, i Sverige i t ex ”Bra Böckers lexikon”. Tysken von Eickstedt har dessutom kluvit den nordiska rasen i en skandinavisk smalansiktad teutonisk typ och en nordtysk bredansiktad fälisk. (Amerikanen Coon har gjort en egen indelning av vita rasen som dock är ytterst invecklad och delvis bygger på rent felaktiga antaganden.)

Lundborg-Günthers indelning ser ut som följer.

Nordiska rasen - långa, ljusa, atletiska långskallar (t ex typiska svenskar)

Östbaltiska rasen - korta, ljusa, satta kortskallar (t ex typiska finnar)

Alpina rasen - korta, mörka, satta (pykniska) kortskallar (t ex typiska fransmän)

Dinariska rasen - storvuxna, mörka kortskallar (t ex typiska jugoslaver)

Mediterrana rasen - medellånga, mörka, atletiska långskallar (t ex typiska spanjorer)

(Se t ex "Bra Böckers lexikon", Människoraser)

Skalltyper: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/heads.gif

Raskarta (huvudsakl enl Lundborg-Günther): http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/Raskarta_1.jpg

För Nordens del urskiljde norrmannen Bryn och svensken Flodström (omkring förra sekelskiftet) två nordiska underraser - i Norge kallade norrön resp tröndertyp, i Sverige göta- resp sveatyp. Den norröna/götiska typen motsvarar den som förknippas med germanerna under yngre järnåldern, trönder/sveatypen med stridsyxfolket under yngre stenåldern och äldre bronsåldern. Bryn hade dessutom upptäckt en mörk ickenordisk ras i Tydalen i Norge. Så småningom insåg Bertil Lundman att den nordiska rasen i Skandinavien måste klyvas i ytterligare en underras, nämligen den han kallar västmanlandstypen och som tidigare räknats till sveatypen. Dessutom upptäckte han särskilt i övre Dalarna personer besläktade med den norska tydalsrasen vilken alltså inte var begränsad till norska Tydalen som man tidigare trott utan utgjorde en cromagnid rasrest från äldre stenåldern och som återfinns lite varstans i Skandinavien och Storbritannien. Till tydalsrasen (eller paleoatlantiska rasen) får troligen även räknas den mörka och småvuxna sk norska kustrasen, möjligen (men inte säkert) även sydsamerna – dock att norska kustrasen (samt ev sydsamerna) "alpiniserats" som en sorts miljöanpassning. Lundman lanserade dessutom under sin senare verksamhetstid för svensk del hälsingetypen som en mer ursprunglig variant av tröndertypen. I likhet med von Eickstedt skiljer Lundman på det övergripande planet på en skandinavisk skando-nordisk och en tysk fälisk-nordisk variant av nordiska rasen.

Skandonordisk typ: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/scando-nordic.jpg

Fälisknordisk typ: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/p ... nordic.jpg

I amerikansk antropologi kallas norrön/göta och trönder/svea för hallstadt resp troender (enl Coon). Västmanlandstypen brukar förväxlas med fäliska rasen.

Skillnaden mellan Lundborg och Lundman – kan man säga – är att den förre intresserar sig för typer, den senare för populationer. De börjar – om man så säger – i varsin ände av problemet (dvs rasindelningen). Lundman ägnade sig dessutom åt blodgruppsundersökningar redan på 50-talet och var i största allmänhet före sin tid. (Vissa myter förändrar inte den saken.) Från " skallmätningssynpunkt" är emellertid Lundmans viktigaste bidrag upptäckten av skillnaden i skallhöjd (dvs ej blott skallängd) mellan lågskalliga västeuropeiska (atlantida) resp högskalliga östeuropeiska (kaspida) populationer. Skillnaden har tydligen varit konstant sedan yngre stenåldern oavsett fluktuationer i övrigt. Dessutom har han vidareutvecklat Lundborg-Günthers indelning av vita rasen från 20-talet.

Raskarta (enl Lundman): http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/raskarta_2.jpg

Man bör ha klart för sig att Lundman intresserar sig för moderna populationer i första hand, men i bästa fall går att med ledning från dessa dra vissa slutsatser om forntida förhållanden (givetvis i förening med andra vetenskaper).

II.
”Sveriges etnogeografi” handlar mycket om blodgrupper, eller rättare sagt blodgener. Lundman indelar världen i tio ”stormråden” på basis av p, q och r-frekvens.

1. PA = paleoatlantiska
2. GR = germansk-romanska
3. M = mediterrana
4. AA = afro-arabiska
5. M = melanesiska
6. AP = australiskt-storpolynesiska
7. SA = storasiatiska
8. J = japanska
9. 9 = beringsfolken
10. I = indiska

Om blodgenernas tolkning skriver han följande i ett senare arbete (”Jordens folkstammar”, 1988).

Detta om ABO-systemets %-fördelningar. Nu till deras tolkning. De är som sagt viktiga genom den säkra och lätt beräknade arvgången och mutationernas (åtminstone så gott som helt) fullständiga frånvaro. Korrelationen till andra egenskaper är knappt kända. Det är därför naturligt att de genom många århundraden är säkra ”ursprungsbeteckningar” för olika folkgrupper. Zigenarna behåller sin NV-indiska fördelning (med bl a mycket q) så länge de är oblandade, ättlingarna till de på 1200-talet till Ungern från Centralasien invandrade turkiska kumanerna sin (f ö liknande q %). Detsamma gäller ungefär samtidigt från Rhen-trakten till Siebenbürgen komna tyskar (här mycket litet q) – och våra ca 1600 till mellansvenska finnmarker inkomna rätt q-rika finnar. Gränsen mellan tyskar och slaver var härvidlag ännu rätt skarp omkring 1900, från Östersjön söderut mot Donau osv.

Alltför långt tillbaka i tiden kan man dock inte vänta en dylik konstans, ty inom små människogrupper – och det var ju de flesta i forntiden – kan slumpvisa förskjutningar ( sk genetical drift) ske, som ibland i långa loppet blir betydande. Detta märks också ofta hos små isolerade grupper i nutiden, på avlägsna öar, i fjälldalar, ja i Norrlands skogar. Här har allstås likheter och olikheter med andra grupper ringa betydelse. Därför säger då en mer eller mindre nära överensstämmande blodgruppsfördelning föga, särskilt om respektive stammar bor långt från varandra – under det en större olikhet i detta fall åtminstone rycker ett gemensamt ursprung mycket långt tillbaka i tiden. 

Ett par kommentarer till ”storområdena” bara. Paleoatlantiderna el på svenska tydalsrasen (Cro magnon-ättlingar) är endast rester som återfinns bland irer, islänningar, basker, berber, på Kanarieöarna, i Donaudeltat och i Dalarna. Den germansk-romanska gruppen som inkluderar nordiska och (väst-) alpina rasen visar att alpina rasen utvecklats ”på stället” från den urnordiska och inte härstammar från Asien som man trodde tidigare. (Lundmans östalpina ras, som annars räknas till östbaltiska rasen eller helt enkelt som en blandras, hör dock inte hit.)

Blodgruppsområden: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/blodgruppsomr.jpg

Blodallel p: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/blodallel_p.jpg

Blodallel q: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/blodallel_q.jpg

Blodallel r: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/blodallel_r.jpg

De viktigaste nordiska populationerna i Sverige representeras som sagt av, göta-, västmanlands- och hälsingetypen (de båda sistnämnda ibland sammanförda till en, trönder- el sveatypen).

Typer 1: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/typer_1.jpg

Typer 2: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/typer_2.jpg

Götatyp: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/goeta.jpg

Västmanlandstyp: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/vaestmanland.jpg

Hälsingetyp: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/haelsinge.jpg

Antropologiska regioner: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload7/A ... 1969_C.jpg

Lundman tänker sig förhistorien som följer. (”Raser och folkstockar i Baltoskandia”, 1946)

Vi sammanfatta nu det här ovan sagda under historiska perspektiv. Då vår uppgift ju huvudsakligen är att behandla de aktuella förhållandena, måste detta dock bli helt korfattat, särkilt som ju anknytningarna till historiskt material i mycket äro så osäkra, och den nutida betydelsen av smärre förskjutningar under historisk tid ofta äro ytterst osäker. (…)

Utbredningen är av de relativt mer småväxta stockarna, måste man, även oberoende av eventuella arkeologiska rön, anse som en tydlig restutbredning både i Skandinavien och Finland. Jag förmodar därför, ehuru med stor tvekan, att de utgöra återstoden av tidigare förhärskande, men numera undanträngda folkelement i Baltoskandi. – Vi kunna tänka oss, att de första invandrarna som efter landisens avsmältning kommo från sydväst över de danska öarna, voro tydalingarnas och norsk-alpinernas förfäder och de från sydöst vandrande ev. sydlapparnas. Tänk om trots allt, de mer mongoloida nordlapparna också äro så gamla att de gå tillbaka på komsa-kulturens bärare (sannolikt äro de dock senare, sannolikt med norsk-alpiner uppblandade, inkomlingar från Ishavskusten). – Ättlingarna till samtliga dessa typer äro fortfarande med eller mindre brunetta, något annat kunde de knappast heller då för tiden varit i dessa trakter med den då starka instrålningen och reflexionen i isfältens närhet.

När så isen smultit bort kommo rätt snart efter dem söderifrån blonda stammar, tydligen redan nu uppdelade på en lågskallig grupp från söder över Danmark, västmanlandstypernas förfäder, och en högskallig från sydost över Karelska och Aunus-näsen, förfäder till de nuvarande savolaxinerna (tavastinernas urhem torde däremot legat ungefär vid Peipus). Alla dessa grupper vore jägare och fiskare.

Först sedan kommo åkerbrukande stammar med relativt högre kroppslängd (eller åtminstone anlag till sådan). Även här har vi en sydvästlig lågskallig grupp, som senare bildat götatypen, och en baltisk, mer högskallig grupp, aistinernas förfäder. Till de sistnämnda hörde väl också de stridsyxfolk, som över SV Finland och Åland gingo över till östra Sverige. En annan grupp stridsyxfolk trängde från Mellaneuropa ut på jylländska halvön, ännu andra åter, obetydligt senare, över Skåne in i västra Skandinavien, där de småningom mötte den östra strömmen. Den äldre befolkningen kuvades. Att trots dessa översvämningar av stridsyxfolk människorna i västra Skandinavien fortfarande äro så lågskalliga intränglingarna från sydöst snart försvunno i massan. I östra Sverige och norrut mot Tröndelagen däremot voro de högskalliga stridsyxbärarna visserligen också i mindertal, men dock relativt något talrikare gentemot den lågskalliga urbefolkningen. Här uppkom nu den (dock endast) något höskalligare tröndeytpen. I Finland däremot, där även urbefolkningen måste vara högskallig, framkallade ju däremot eventuella blandningar med denna ej någon minskning i huvudhöjden på de invandrande urindoeuropéerna.

En hel de av de äldre skikten i Skandinavien drevos ock från de lättillgängligare och för nykomlingarna mer eftersträvansvärda bygderna i väster och öster längre in i det inre, där de nu utgöra västmanlandstyperna. I sin tur trängde dessa senare in tydalingarnas förfäder ännu längre in i det inre. Att döma av en del uppgifter i de norsk-isländska ättesagorna tyckas dessa tydalstyper ännu under vikingatiden delvis varit i någon mån etniskt särskilda från nordbor. (…)

De redan förut i de norska kusttrakterna boende tydalsliknade typerna drevos däremot ut i det yttersta kustbandet, där de (kanske genom ensidig näring) småningom brakymofiserades till strandiner (någon liknade utveckling har tydligen ägt rum här och där på de danska öarna). Att strandiner knappast förekomma utmed kusten till den egentliga Tröndelagen (ungefär från Molde till Namsos) torde bero på att de förmodligen i rätt sen tid (möjligen först under järnåldern) från sydöst (Ö. Svealand och S. Norrland?) invandrade, eller åtminstone med dylika invandrare förstärkta trönderna då gjorde rent hus även utmed själva kusten. Trycket inifrån mot kusten blev m. a. o. här så starkt, att den strandina ”bården” brast!

De båda lapska huvudstockarna tänker jag mig uppkomna genom blandning mellan strandiner (eller deras förstadier) och österifrån kommande grupper, för sydlapparnas del något slags högskalliga wjatkiner från mellersta Ryssland ( i ancylus-tid?), för nordlapparna (ev. med samojeder besläktade), något senare utmed Ishavskusten invandrade primitiva mongolider.

Härmed skulle huvuddragen av Skandinaviens antropologiska geografi redan vara given i och med stenålderns slutskede. Fimbulvintern skulle då endast ha framkallat smärre folkförskjutningar (…) och en allmän folkminskning, men varken helt ommöblerat eller utrotat de sedan halvtannat årtusende i sina bygder fastrotade stockarna. – Det sagda är visserligen mycket osäkert, men stämmer för bra med de arkeologiska förhållandena för att kunna förbigås med tystnad. ”Aistonordisk” syftar på den högskalliga, vitblonda östnordiska typen som var utmärkande för urindoeropéerna och typisk för sin kombination av västeuropeisk långskallighet och östeuropeisk högskallighet. Den existerar knappast längre i oblandad form, ”närmast besläktad” är den svenska hälsingetypen (även kallad västbaltisk ras - lång, blond samt hög- och mellanskallig). ”Strandiner” är detsamma som norska kustrasen. Wjatkiner (el volgider) är en nordisk (och östbaltisk) urras i Ryssland. Den existerar knappast heller längre i oblandad form.

Ang detaljutbredningen av de svenska grupperna har den givetvis fullbordats senare (t ex Bergslagen under medeltiden). De historiskt viktiga anholt- och borrebytyperna (som inte nämns här) hänför sig (åtm anholttypen) till klockbägarfolket som kom närmast från Spanien men ytterst från Mindre Asien att döma av rasen (sk armenid ras, besläktad med dinariska rasen). Anholttypen är särskilt vanlig i Danmark.

Anholttyp: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/anholt.jpg

Tattare/resande (som inte heller nämns här, men som Lundman ägnat en del uppmärksamhet) är enkelt uttryckt en zigensk/romsk-svensk blandgrupp (dvs inte 1800-talets tältzigenare, utan de första på 1500-talet). Intressant nog assimilerades zigenarna själva (och har ”kommit sig rätt väl upp” som Lundman uttrycker det) medan deras nomadiserande livsstil övertogs av kriminella svenskar.

Tillägg om tydalsrasen: ”Med dessa mer eller mindre högväxta långlågskallar (västnordiska rasen, min anm) kunna de mörka, primitiv-cromagnida tydalingarna ej räkna allt för nära släktskap. Deras avskiljande från den nordiska rasens cromagnida grupp måste i huvudsak skett före de högskalliga urindoeuropéernas inbrytande i Skandinavien. Även om de nu oftast äro mycket uppblandade betraktar jag dem dock som tillhörande en särskild ras.

Tydalstyp: http://upl.mine.nu/uplfolders/upload2/tydal.jpg

Man får alltså tänka sig nordiska rasen som ganska brokig. Att den ”germanska” (götiska) typen (som tydligen utdanats i Sydskandinavien under bronsåldern) kommit att framstå som urtypen beror väl på dess explosionsartade utbredning under folkvandrings- och vikingatiden. På det övergripande planet är det tre nordiska underraser man får lära sig skilja på: Den högskalliga östnordiska (repr av urindoeuropéerna), den skandonordiska och den fäliska. (Gränserna är givetvis flytande både inåt och utåt.) För Sveriges del har tydligen den urindoeuropeiska östnordiska typen varit framträdande men så småningom uppsugits. I sveapopulationen var den dominerande ännu på medeltiden att döma av gravfynden.

III.
Summera vi saken historiskt, är det först tydligt, att denna indelning i regioner (åtminstone betr. de större) är mycket gammal och åtminstone i landets södra hälft delvis går tillbaka till tiden före ev. omflyttningar genom "fimbulvintern", vilken alltså ej kan ha betytt särskilt mycket – utom som språkligt utjämnande faktor på den äldsta järnålderns dock väl mer än den yngres särpräglade bygdemål!

Huvudmassan av befolkningen i övre Dalarna är kanske en rest av ytterst gamla, rasligt gammal-atlantiska, jägare, som under tidig stenålder på en då till stor del över havsytan liggande Nordsjöbotten nått Skandinavien västerifrån och sedan av senare komna, kulturellt högre stående stammar småningom undanträngts allt längre bort samt slutligen hamnat i detta "reträtt"-område, beläget utanför de större lederna för samfärdseln.

En något yngre, ävenledes västlig invandringsström, närmast från N.V. Tyskland, representerar däremot den blonda, utpräglat nordiska befolkningen i Inre Sydvästsverige, och även den visserligen genom äldre och yngre uppblandningar mindre enhetliga grundstocken i Skåne (och Danmark – utom Bornholm!).

Östsverige med Östersjöarna, och Bornholm, och blandat med den sydvästliga strömmen, även till stor del "Mellanregionen", har väl däremot fått huvudmassan av sin befolkning först vid stenålderns slut (och under äldre bronsåldern) över Baltikum från Mellaneuropa (s. s. "båtyxfolk" och väl också några andra liknande grupper). Nedre Norrlands invånare äro s. a. s. ett något senare skott av samma träd - under det grupperna vid Kvarken (Ume-trakten) och sedan norrut äro uppkomna genom diverse åtskilligt senare, väl i regel medeltida invandringar från olika delar av nedre Sverige samt även Finland (och Lappland), kanske också från V. Norge – och därpå följande starktsärpräglande inavel.

I viss mån motsvaras alltså detta (om vi bortse från de gammalatlantiska relikterna – och senare finska o. a. inslag) dubbla ursprung från sydväst och från sydost, över resp. Nordsjön och Östersjön ungefär av de gamla förr mycket omskrivna s. k. motsättningarna mellan svear och götar – även om östgötarna, som även så mycket annat utvisar, huvudsakligen måste föras till östsvenska gruppen. – Och nog är det omöjligt att så viktiga grundvalar i vårt lands rashistoria kunna ha lagts senare.

Kultur-lagringen under den sena, om än möjligast förindustriella tid, som vi kunna närmast åtkomma, är ju däremot naturligtvis i huvudsak vida yngre, men ofta påverkad av förblivandet av samma förbindelseleder, som en gång betingat landets äldre invandringar. – Här får dock ej glömmas den inkörsport för sydliga kulturinflytelser, som Stockholm (och andra östkuststäder) under medeltiden talrika tyskar utgjort. Dessa kommo huvudsakligen från N. V. Tyskland, framför allt från Westfalen och det delvis rätt nyligen därifrån delvis koloniserade Mecklenburg. Ännu tidigare hade den från de frankiska trakterna vid mellersta Rhen komna fyrkantsgården börjat byggas i våra storbruksbygder, den östsvenska (i trä) och den (i korsvirke, en från de tidigt skogsfattiga lågtrakterna S. om Nordsjön kommen teknik)." (…) (Sveriges etnogeografi, 1969)

Om historiska samband.

Vilka är online