av Matti » 13 februari 2010, 14:35
Armfeldt, bli icke nedslagen av diskussionen. Jag håller med dom andra att tyvärr vet vi ingenting och har inga somhelst källor för läderrustningar. Men notera också att vi har få källor för ett omfattande bruk av rustningar överhuvudtaget.
Detta får många att undra varför folk inte gjorde sitt bästa och fixade något skydd. Det vore ju dumt annars tänker vi i våra dagar.
Men det här beror på att vi ofta ser dåtidens strider som ofta varande stora slag med böljande stridslinjer och pilar som regnar ned tätt som granbarr när julgranen slängs ut.
Dessa slag var mycket, mycket ovanliga. Men de var de som utgjorde de bästa historierna att berätta.
Faktum är att bärande av rustning inte är en självklarhet i strid. Det kan rentav vara till nackdel. Dessutom kan det handla om saker som vi anser nojiga, men som man då såg som korrekt tänkesätt och heroiska ideal. Det handlar om vad den lokala krigarkulturen föreskrev.
Vi kan lyfta fram kelterna som ett exempel på hur man kunde se saker på ett totalt annorlunda vis, och trots insikt om att fienden har börjat utnyttja dina ideal har svårt att ställa om.
Kelterna var sannolikt det folk som uppfann ringbrynjan i Europa på 300-talet f.Kr. Det var naturligtvis en tidsödande process och därav var brynjan exklusiv, och var på sätt och vis lika mycket en statussymbol som en rustning. Mötte du en kille i brynja kunde du vara säker på att han inte var kreti och pleti utan en man av ädel krigarbörd som inte pysslat med mycket annat sen han var pojk än att träna sig i stridens värv.
Men trots fördelen av en brynja valde fortfarande förmögna kelter att strida orustat, men kanske med en hjälm. En del ingick i de heliga krigarbanden Gaesetaes, som stred helnäck. Detta var en helig handling inför gudarna, men också ett sätt att visa mod, djärvhet och förakt för fiendens förmåga.
Varför envisades de då med att ha en sköld, kanske några tänker. Vorde de inte ännu ballare om de stred utan den också? Förvisso, MEN skölden sågs också som ett andra vapen och inte som ett rent skydd. Dessutom finns en ganska sprid föreställning i äldre tider att medan rustningen är ditt personliga skydd, så är skölden ett skydd även för dina kamrater. Den var också otymplig och bland det första en krigare slängde när han flydde.
En krigare som stred utan rustning var en tuffing. Macho var viktigt på den tiden. En krigare som stred utan sköld svek sina kamrater. Detta var inte macho.
Från en del vikingatida källor finns uppgifter om krigare som slängde skölden över ryggen och antingen svingade spjutet tvåhänt eller stred med två vapen, ett i varje hand. Men detta skedde i förtvivlade lägen då nederlaget var mer eller mindre givet. Då var det läge att lämna världen med en riktigt show, en sista heroisk bedrift innan döden. Enligt vissa uppgifter skall Harald Hårdråde ha gjort just detta under slutstriden vid Stamford bridge 1066.
Åter till orustad strid. Inte bara därför att skydd var dyrt utan det var också heroiskt att inte ha annat skydd än skölden. Modern forskning pekar på att germanfolken kom att anamma många keltiska ideal och bruk under den långa tid av interaktion mellan grupperna, och man kan ju fråga sig var gränsen gick dem emellan. Galliskan var lite av dåtidens latin, i varje fall i det viktiga Rhenområdet.
Ringbrynjan, denna exklusiva uppfinning, var en skrud för hjältar i sagor och sägner. Hjälmen var lite av samma slag.
Dessutom var den vanligaste typen av strid vid denna tid skärmytslingen, räden och bakhållet. Man stred sällan i stora grupper och i denna formen av "Uncas"strid är det allra viktigaste att vara lös och ledig. Rustningar kan rassla och förråda dig, och om inte annat blir du lite osmidigare och inte minst varmare och svettas mer. Inte så käckt om du sen tvingas vänta en kylslagen höstkväll. Hjälmen kan vara bra, MEN den kan också om den är välvårdad blänka till i solskenet och ge fienden en varning. Då går överraskningsmomentet förlorat och ditt krigarband kan tvingas retirera hals över huvud för att komma på säkert avstånd innan fiendens uppbåd hunnit samlas.
Så snabbhet, smidighet och uthållighet var honnörsorden för den vanligaste formen av strid. Detta var den typ av strid som kelter och germaner fokuserade på, den som man upplevde som kriget. Ett utdraget lågintensivt krig. Brynjor och rustningar bars därför oftast av det keltiska kavalleriet, som i Gallien var riktiga militärförband som romarna hade respekt för. Disciplinerade och väl utrustade, oftast med hjälm och brynja.
Men de hade ju en häst, eller rentav två, så därför kunde de bära mer rustning med bibehållen rörlighet. Även i Caesars tid var den vanligaste formen av krig mellan de galliska staterna de ärevördiga räderna, inte sällan för att stjäla boskap, som var den traditionella värdemätaren på rikedom, eller slå till mot en handelskaravan.
"Tung" kavalleri fungerade perfekt här och det bästa motmedlet var ett eget tungt kavalleri. Om infanteriet skulle kunna hänga med i tempot gällde det att det var lätt och snabbfotat.
I det lilla kriget kunde en lätt beväpnad krigare som ställdes emot en rustad veteran lita på sin snabbhet för att undgå strid, kanske efter att först ha stajlat lite, dansat in med lite spjutstötar eller slängt ett par kastspjut mot sin motståndare. Då hade han visat mod och djärvhet, men också förmågan att veta när det var dags att dra sig tillbaka.
Men romarna, kanske någon tänker, de hade ju rustning hela tiden?
Faktum är att det var något romarna undvek. När de avbildas på tidigare monument avbildas soldaterna i hela sin härlighet, rustade för den konflikt romarna alltid strävade efter, den stora avgörande fältslaget eller den slutliga belägringen av fiendens sista fästning.
Men sanningen är den att romarna valde "kläder efter väder", precis som en modern armé. Att stå hela dagen i glänsande metall i gassande sol var inte hårt. Det var bara dumt! Soldaterna blev utmattade och hotades av värmeslag.
Detta kan ha varit en bidragande orsak till det katastrofala nederlaget vid Adrianopel 378 e.Kr, när goterna besegrade den östromerska armén och dödade kejsar Valens.
När romarna tog på sig rustningen så var det dags för ett riktigt råkurr och de var redo att kämpa hela vägen. Vid ett tillfälle, vid ett slag i nuvarande Georgien (tror jag) så anmärkte den lokale härskaren att romarna inte verkade mena allvar eftersom de hade tagit på sig sina välpolerade rustningar och satt fast plymer och liknande för bästa intryck. De hade ju klätt sig för parad och inte för strid.
Hans rådgivare anmärkte då att han missförstod romarna. När romarna menade allvar med att slåss så såg de till att rusta sig väl och även att gå i strid med stil. Plymer och liknande var en del i det psykologiska spektakel en framrykande romersk legion var, med blänkande stål och brons, plymer som vajade i takt samt rasslet av all metall som även det sjöng i takt.
Romarna stred som ett kollektiv, och för detta var det stora slaget och belägringen den lämpligaste stridsformen.
Men när de skulle slåss annorlunda, exempelvis jaga gallileisk gerilla eller göra en straffräd mot germaner på andra sidan Rhen, så var det annat som gällde.
När romarna tog strid med de judiska gerillaförbanden beordrades legionärerna att strid som "Expediti". De behöll svärd, sköld, hjälm och calligae (sandalerna) men lade av pansar, subarmalis och pilum. Det räckte ju inte med att slå tillbaka anfallet från fienden. Man måste kunna förfölja dem lika smidigt och nedgöra dem. En fullt utrustad legionär kunde inte göra detta.
Med tiden kom också den romerska armén längs gränserna att fokusera på det lilla kriget. Rustning och ibland även hjälm bars endast då så beordrades pga omständigheterna. Ett exempel från kejsar Julianus fälttåg på 300-talet e.Kr mot Allemannerna och deras allierade berättar om en kommandoräd. En stam bodde nämligen på en ö och och såg sig som relativt osårbara. Ett anfall i dagsljus bedömdes som mycket kostbringande, så man beslutade sig för att genomföra ett tyst anfall nattetid. Ett förband valdes ut och de tog varken hjälm eller rustning och kanske rentav bytte till mindre och lättare sköldar. Sedan gav de sig av i roddbåtar som tyst närmade sig ön.
Anfallet blev en total framgång då soldaterna snabbt kunde sprida ut sig tack vare överraskning och lätt utrustning och nedkämpa det lilla motstånd som försökte bjudas för att sedan förstöra all bebyggelse.
Denna form av krig var det vanliga kriget. Och då var rustning och all överföldig utrustning egentligen en nackdel. Lös och ledig var honnörsordet, liksom samarbete mellan små enheter. Missilvapen kunde sällan användas enmasse utan fungerade mer som prickskyttar. I det läget var det kanske bättre att du han uppfatta projektilen och få upp skölden eller kasta dig undan, än att du inte såg den pga hjälmen och fick den i dig, rustning eller inte.
Det verkar också som att man ofta såg hjälmen som viktigare än rustningen. Hade du en sköld var kroppen inte så lättåtkomlig, men skador på skelett från olika tider visar att attacker riktades mot huvud, armar och ben i första hand. När motståndaren på detta sätt sats ur stridbart skick så kunde man ge nådastöt mot kropp och hals.
Att vi hittar så lite rustning kan faktist säga mer om krigaridealet, och vi skall INTE fnysa över det som något folk bara skröt med på den tiden. Vi moderna människor lever i en värld som är så väldigt olik den som våra förfädrer levde i, att vi lätt uppfattar deras ideal och kultur som... orimliga. Att klä sig i brynja och hjälm var lika mycket ett tecken på status som att man ville ha mer skydd i strid. Det fanns onekligen tillfällen då rustning och hjälm hade stort värde. Men i de vanligaste formerna av strid så var den oftast inte lämplig om du ville nå framgång eller komma undan.
Dessutom var nog ärr coolt.
För att få en liten inblick i ett forntida mansideal så rekommenderar jag att ni alla läser "Bronsåldersmordet" av Jonathan Lindström.
Sure, det handlar om bronsålder men mycket av den allmänkulturella bilden är giltig för senare epoker.
Så försök tänka mindre som en modern människa och mer som en vikingatida person, Armfeldt. Läder var mycket viktigt, och det fanns livsviktiga saker som brukades varje dag som lädret behövdes till snarare än en halvdan rustning som brukades då och då. Man hade inte ett överföld av läder, även om vi idag kan tänka oss det. Bara döda lite djur och så. Men lokal ekonomi tillätt sällan sådana excesser.
Romarna kunde rusta sin här som de gjorde pga sitt rika imperium, men det verkar som om de också i långa loppet inte kunde förse alla med rustning. Det var heller inte något eftersträvansvärt.
Lädret var livsviktigt för romarna, som importerade stora mängder, till skor, även en del tält, men även till regnplagg som kunde dras på över rustningen samt liknande skydd för skölden.
Många fynd av sköldar från nordeuropa under järnålder bär spår av att de var direkt klädda med läder eller råhud. Det var kombinationen av trä ihoplimmat med läder som gav skölden styrka. Romarna brukade ofta linnetyg för samma syfte.
Det finns saker som tyder på att romarnas vapentröjor, subarmalis eller thoracomachus, ibland gjordes delvis av läder, men de få beskrivningar som finns talar också om filtat ylle och linne, som en senare gambeson eller aketon. Dessa verkar främst ha varit avsedda att bäras under rustning för att avlasta denna och förhindra skav. Samt att förstärka den. Det är oklart om romarna betraktade den som ett rustningsplagg för sig. Jag betvivlar det.
Romarna insåg att krig ofta är antingen eller och att halvmesyrer som inte har ett specifikt syfte ofta bara leder till ingenting eller katastrof.
När ett vikingaskepp stötte land var hastighet det viktigaste vapnet för vikingabandet. Allt handlade om att komma så snabbt och överraskande som möjligt. Skit samma om du var bättre skyddad men tog längre tid på dig att nå fram, så motståndaren han samlas i större skara än du klarade av. Din hastighet och rörelse var ditt skydd och den "eld" du levererade med hjälp av kastspjut och bågar bidrog till att säkerställa överraskningen så du kunde nedkämpa splittrade fiender enmasse. Då spelade rustning ingen roll, och en ensam saxisk ädling i hjälm och brynja blev likväl snabbt övermannad och kunde heller inte fly i säkerhet.
Skydd fyller ingen funktion om det inte hjälper dig att besegra fienden eller åtminstone uppfylla ditt mål med striden.
Skulle du hålla en bräsch eller en dörröppning? Ju mer du kunde tanka på med rustning och skydd dessto bättre.
Skulle du däremot röra dig snabbt och ledigt? Lämna rustning och kanske även hjälmen hemma.
Att bära omkring på en rustning i en packning på ryggen håller inte. Man behöver en tross, som den romerska armén hade, som såg till att forsla med sådana tunga saker.
Vid ett överfall under marsch var du ändå puck två och ditt bästa skydd utgjordes av kavalleri och lätt infanteri som spanade framåt och varnade dig, alternativt att om överfallstyrkan inte var så stark att din enhet eller en grannenhet snabbt kunde göra en omfattning och ta fienden i ryggen.
Det är inte hårt att svettas i kroppspansar en hel dag. Been there, done that!