När medlemssiffrorna för en sammanslutning, oavsett vilken, sviktar anser jag att det finns en direkt koppling till medlemmarnas engagemang. Sviktar medlemssiffrorna beror det – enligt mitt synsätt – på att engagemanget sviktar. Det kan i sin tur bero på två saker: Antingen fyller sammanslutningen inget behov längre (med det stora historieintresse som anses finnas i dag kan vi förmodligen avskriva den teorin?), eller så tycker folk inte det är roligt att vara med i föreningen.
Varför drar sig folk bort från en förening? (Bortsett från ren slöhet, men det är ju också ett utslag av bristande engagemang)
Det här är ett återkommande problem för många. Ganska ofta beror det, vill jag påstå, på att många föreningar är alldeles för dåliga på att ”dra med” nykomlingar. Visst, man talar om det och inte sällan tycker man att man gör mycket för att få med nykomlingar – men när det kommer till att rent praktiskt ”släppa in” dem i gemenskapen är man sämre. Det finns i en del föreningar människor som är lysande på det här, som har en enorm blick för vilka som är nya och om de verkar hamna utanför – de människorna är värda sin vikt i guld. Men, i många föreningar bildas något slags ”kärna”, en inre krets som är starkt tongivande och verksamheten blir lite av deras lekstuga. Övriga, och i synnerhet nykomlingar, bildar mest något slags kuliss för deras övningar. (Till saken hör ju att den inre kretsen sällan eller aldrig upplever det så, eller som att de stänger ute någon) Det här är ett fenomen som jag dessvärre sett i flera sammanhang, ibland har det drabbat mig, ibland andra.
Det finns också problemet när tyngdpunkten i den faktiska verksamheten inte ligger där det ser ut som utifrån. Då kan folk bli besvikna. Min egen upplevelse när jag började komma in i medeltidskretsarna var att det kändes som en väldig tonvikt på festande – en tonvikt jag (som den sura gubbe jag är[;)]) upplevde som mer än bara en aning enahanda.
Vad jag vill med denna lite gnälliga och lätt svamliga utläggning är att väcka en diskussion om hur ”man/vi” inom ”medeltideriet” tar vara på nykomlingar. Tas de aktivt emot av folk som verkligen tycker det är roligt när det kommer nya, eller får de ”slå sig in” i gemenskapen? Stöttar ”man/vi” deras ansträngningar eller måste de ”kvala in” för att få räknas? Är nykomlingar välkomna, eller vill ”man/vi” helst fortsätta leka med våra gamla kompisar?
Märk väl: Jag talar inte om hur man önskar att det vore, utan hur det faktiskt och i praktiken är.
LCStatistik: Postat av Lasse C — 1 februari 2005, 14:10
]]>