Skall man titta på brittisk (ej engelsk) hästras med mycket gammalt ursprung och ett tämligen "säkert" förflutet som "riddarhäst" - så intressera dig för Welsh Cob. Det finns skriftliga belägg på att stuterier med spanska hästar för avel av destriers sattes upp i Wales redan på 1100-talet. Rasen idag är viktbärande, har en mankhöjd på 137-165 cm och bör passa utmärkt för tornerspel samt alla former av fritidsridning och även körning.
Mycket om detta samt om engelska medeltidshästar över huvud taget finns att läsa i:
Gladitz, Charles. Horse-breeding in the Medieval World (1996).
Tunga hästar som shire och clydesdale fanns säkert på medeltiden - så tillvida att deras genetiska förfäder fanns. Men alla dessa enormt tunga hästar är snarare en produkt av ett förändrat jordbruk under 17-1800-tal än en medveten avel för att bära rustning som förr ofta har hävdats.
Generellt var det under många, många århundraden den iberiska hästen som var den ideala stridshästen och i många länder grundades stuterier för att skapa "egna" iberiska hästar. Några finns kvar i våra dagar om än förändrade: lipizzaner, kladruber, frieser, frederiksborgare...
I Sverige och Norge kan de lättaste varianterna av nordsvensk/döle vara ättlingar till dessa iberiska hästar, men den första belagda importen av iberiskt blod är från 1600-talet.
Dock menar jag att stora, tunga kallblodshästar på medeltids- och vikingatidsevenemang är otidsenligt. Men man kan naturligtvis åka och ha kul ändå!Statistik: Postat av Phaedra — 31 december 2004, 19:10
]]>