Enligt uppsatsen Lerklining i Sverige (Andersson 1993) under avsnittet "Kliningväggens livslängd" diskuteras detta fenomen, och det nämns att bland annat på Fosie IV boplatsen har man funnit kalkslamning på en slät yta. Det sägs även ha upptäckts en "gulvit, matt beläggning i flera skikt, vilket kan tolkas som vitslamning eller motsvarande av den forna klineväggen" i ett tiotal sammanhang spridda över Sverige.
Min fundering är då, om någon här (Ny Björn kanske?) har faktiskt sett detta förekomma, och om det verkligen rör sig om kalkslamning i den bemärkelsen som vi använder det traditionellt, det vill säga bränd och sedermera släckt kalk som blandas ut med vatten? Det som gör mig en smula skeptisk i sammanhanget är att det senare i uppsatsen refereras till en Strömberg som skrivit om funna kalkbitar i anslutning till ett hus som också skulle kunna påvisa en slamning. När jag läser kalkbitar tänker jag genast obränd kalk, och därmed ter sig slamningsteorin rätt oväsentlig i sådana fall. Inget har nämnts i något av exemplen huruvida kalken har varit bränd eller ej.
Kan det tänkas att en kalkhaltig klining som utsätts för brand, alternativt en klining som ligger emot kalk av en eller annan orsak och sedan utsätts för brand skulle kunna presentera ett resultat som skulle kunna misstolkas som en slamning?
Om kalkbränning skulle vara känd under vikingatid infinner sig naturligtvis en hel del följdfrågor, såsom i vilken skala man sysslat med det, om det varit en restprodukt från eldhärdar som man staplar med kalksten eller om det rört sig om kontrollerad framställning?Statistik: Postat av Hravnkel — 1 november 2006, 22:45
]]>